Hoppa till huvudinnehåll

Från turistmagneter till troféjakt, så utnyttjas lejonen

Det första den lilla lejonungen ser när den öppnar ögonen är en människa. Den ska kunna domineras som inkomstkälla livet ut.
Först klappas ungen av turister, senare – som tonåring – tvingas den posera med leende besökare. Nästa steg är att skinnet blir en trofé efter något som liknar slakt mer än jakt. Förnedringen avslutas med att skelettet säljs dyrt som undergörande medicin till Asien.

Allt om Blood Lions i Sverige: den 21 februari visar Djurens Rätt dokumentären Blood Lions i riksdagen. Samma dag, samt den 1 mars, visar vi också filmen på biografen Zita i Stockholm – boka din plats här. En utförligare bakgrund till troféjakten kan du läsa om här och här.

Det här är en summering av en artikel av Torbjörn Selander som idag publicerades i Expressen. Läs den i sin helhet och se reportagefilmerna här. 

Lejonens liv och död

Den nyfödda lejonungen får bara några dagar med sin mamma. Under de första 10-14 dygnen är den helt blind. Det enda den gör är att kura ihop sig med sin mor och dia hennes mjölk. Den formar genast ett starkt band till lejoninnan, genom känsel, lukter och ljud. Och förstås den trygga beröringen.

Den officiella versionen är annorlunda. Medietränade guider berättar att man tar lejonungarna efter tre-fyra veckor, och då oftast med en svepande förklaring att lejoninnan stött bort ungarna. I de fem lejonparkerna som Expressen besökt utanför Johannesburg är det en annan sanning som kommer fram från anställda och volontärer. Och den är ofattbart tragisk: små blinda, ulliga knyten som rycks från mamman.

Först får de små lejonungarna dra in pengar genom att låta sig klappas av turister. Sedan när de blir lite äldre blir de för busiga för att klappas.

– När de är ett halvår kan de bitas för mycket och är för busiga, då kan de inte klappas längre, förklarar en guide.

Men sen återgår lejonen till att dra in pengar genom så kallade "bush walk with lions",  lejonpromenader. 

I Sydafrika finns runt 2 300 riktigt vilda lejon. De kan leva, jaga och para sig fritt. Samtidigt finns det mellan 6 000 och 8 000 lejon i den mångmiljonindustri som uppfödningsparkerna utgör. Många parkägare hävdar att de arbetar för att bevara beståndet av lejon, men sanningen är att inga lejon släpps ut i det fria och blir vilda. I stället avlas de sönder.

– De är födda att vara med människor, och vi är de som alltid matar dem. Om vi låter dem växa upp med mamman kan vi inte hantera dem, förklarar en guide för Expressens reporter.

Som om detta inte vore nog så används många lejon sedan inom troféjakten och efter sin död sälj deras skelett för dyra pengar till Asien. 2008 började asiatiska handelsmän att intressera sig för lejonben. I många länder där tror man att tigerben kan bota magsår, kramper, reumatism, magont och malaria. Men tigerbenen tog slut och blickarna riktades mot Afrika. Pulvret från skelettet blir till vin eller kakor, ett lejonskelett kan vara värt drygt 180 000 kronor som kinesisk medicin.

Canned hunting

I Sydafrika blev begreppet "canned hunting" välkänt för länge sedan. Begreppet kan närmast översättas med "instängd jakt". Först sövs lejonet och transporteras till ett inhägnat område, en jaktpark. När lejonet vaknar lockar man fram det genom att lägga ut mat. Då skjuter jägaren djuret. Jakten, som knappast ens kan kallas jakt, har väckt avsky över hela världen. "Canned hunting" finns fortfarande, om än med förfinade regler. Längre tid mellan måste passera mellan det att det drogade lejonet vaknar upp till "jakten" börjar. Och inhägnaderna får inte vara för små.

Det finns de som säger att detta är ett sydafrikanskt problem, men 99 procent av alla jägare kommer från utlandet, och många från Europa. Likaså de som är volontärer och arbetar på lejonparkerna. Det är ungdomar som tror att de gör skillnad för lejonen, i stället blir de gratis arbetskraft för lejonfarmsägarna.

Möjliggörs av lurade volontärer

Arbetet med lejonen möjliggörs ofta av volontärer som vill göra gott men luras av industrin. I en av parkerna som Expressen besöker berättar en danska att hon betalar nästan 1 000 kronor om dagen för att arbeta där. Volon­tärerna får göra rent, mata lejonen med nappflaska och leka med dem. På parkens hemsida annonserar man efter frivilliga till forskningsprojekt för lejon och geparder. Volontärerna har ofta intrycket att de kommer till Afrika för att rädda lejonen. Att parken inte släpper ut några lejon i det vilda verkar de inte känna till.

Dokumentären Blood Lions visas i Sverige

När dokumentärfilmen "Blood Lions" kom 2015 blev det ramaskri världen över. Den beskrev den smutsiga hanteringen av lejonen från nappflaskeungar till jaktbyte. Filmen har belönats med flera priser och blev början på en kampanj för att ändra förhållandena för Sydafrikas lejon. Bakom dokumentären låg bland annat Ian Michler.

Ian har visat filmen och talat inför EU-parlamentet, men också för andra politiker. Flera länder har förbjudit import av troféer från jakter som "canned hunting". I februari visas filmen i Sveriges riksdag och Djurens Rätt arrangerar två visningar i Stockholm.

Birgitta Wahlberg

Birgitta Wahlberg | Ansvarig för internationella frågor

3 januari 2017

Har du fått nog av trånga hönsburar, långa djurtransporter och plågsamma djurförsök?

Bli medlem