Hoppa till huvudinnehåll

Vi kan inte hjälpa alla – men vi måste våga när vi kan

Vi kan inte hjälpa alla – men vi måste våga när vi kan
Bild: Hans Simonse

Denna jul reste Djurens Rätts Natalie Andersson till Sri Lanka för att arbeta med konflikten mellan elefant och människa. Men fokus kom att ändras från elefanterna till de hundar som levde i huset där hon bodde. Här kan du läsa om hennes berättelse.

När jag anlände till det lilla huset i Wasgamuwa efter en hel dags resande med lokala bussar och tåg, blev jag förbluffad över den skönhet och atmosfär som mötte mig. Huset var helt öppet och låg på en kulle med en liten sjö nedanför. Sängarna var enkla med myggnät för att hålla alla insekter borta. Jag befann mig mitt ute i regnskogen med en grupp av inhemska som arbetade med projektet och några få volontärer.

Under ett bord hittade jag en hund som låg och diade två små valpar. Dom låg på stengolvet och tittade inte ens upp när jag satte mig på huk för att säga hej. Dagen efter hade de vaknat till liv och jag fick se att mamman bara var skinn och ben. Hon var under svält. Jag såg hur hon led av att de två små valparna tömde henne på den lilla energi som fanns kvar i kroppen när dom diade. Hon hade stora sår på sina juver och hon högg ibland mot sina valpar då de skulle äta. Både valparna och mamman var full av fästingar och kliade sig maniskt.

Ödmjukt men nyfiket frågade jag personalen och de andra volontärerna vad hundarna fick för mat. Jag fick veta att de levde på rester och att hundmat inte används i dessa områden. Med min vetskap om vart resterna tog vägen lassade jag på stora portioner och började mata hundarna. Efter ett par dagar när jag kände mig mer hemma bad jag om att få åka till byn för att handla mat till hundarna. Tiken behövde protein! Jag köpte massor av burkar med fisk och även kokoskakor vilket kom att bli hundarnas (och katternas) kost under den tid jag var där. Jag köpte schampo och medicin mot fästingar som jag behandlade dem med. Jag besökte även en babybutik i mitt letande efter en säng åt mina vänner. De fick en skön madrass med tillhörande kuddar i färgglada mönster. Livsgnistan tändes och så även en underbart vacker vänskap mellan mig och djuren.

En av valparna fick ett nytt hem. Den natten fick jag stiga upp och hämta en ensam, olycklig, liten valp som saknade sin bror. På morgonen trivdes hon så bra så att hon inte ville kliva upp.

Fästingarna släppte och magarna växte! Mitt hjärta lös upp som mest när jag såg hur tiken började visa kärlek till sin valp och till och med lekte med henne. Både de anställda och volontärerna var förbluffade över hur snabbt hundarna förvandlats mot det bättre. Min omvårdnad smittade av sig och allt fler ville ta hand om och smeka hundarna.

Det fanns även en hund utanför huset, Arrow. Hon hade bott inne med dem andra men blivit bortjagad av den andra tiken. Arrow var väldigt sjuk. Hon hade börjat få skabb på ryggen och hade vaginal prolaps. Jag låg vaken om nätterna och funderade på hur jag skulle kunna stå till hjälp. Jag googlade efter svar. Ringde varje djurfristad i Sri Lanka och frågade om de hade plats för Arrow. Men alla var fullsatta. Jag var färdig att hyra en bil för att resa med henne i sju timmar till södra delen av Sri Lanka om bara den största fristaden hade en plats. Men allt förgäves… Jag fick lämna henne till ett sorgligt öde.

Under min sista dag, julaftonen, var mitt största engagemang att göra det så bra som möjligt för Arrow. Jag köpte massor av mat åt henne, till och med dessert! Hon fick även stora bitar torkad fisk att gnaga på. För ett ögonblick såg jag att hon glömde hur mycket det kliade på ryggen och hur ont hon hade i sitt underliv. Hov var glad. Hon somnade med oss vid brasan den kvällen. Tillsammans med oss och inte ensam som hon gjorde alla andra nätter.

För några dagar sedan fick jag veta att hon har dött. Önskar jag att jag hade gjort mer för Arrow? Ja.

När jag lämnade det lilla huset pratade jag med personalen och volontärerna om att de måste fortsätta mata hundarna med annat än bara ris. Jag föreslog ett väldigt billigt torkat sojaprotein som fanns att köpa i bulk nere i byn. Jag rekommenderade även att föra logg på när hundarna behandlades med medicinen och tvättades. Jag kan bara hoppas att dom fortsätter vårda dem väl och att återkoppla med dem nu och då.

Vi kan inte hjälpa alla. Och när vi hjälper måste vi se till att vara försiktiga och varken skada djuren eller oss själva. Men jag tycker att det är viktigt att vi VÅGAR hjälpa då vi ser att det behövs. Även om andra runt oss inte gör något. Det är viktigt att inte vända ryggen mot dom som lider bara för att det finns så många andra som lider i samma område. En hjälpande hand betyder allt för den individ du hjälper. En vänlig akt smittar snabbt av sig och öppnar upp utrymme också för andra att vara omhändertagande. Det berättar också något om vår kultur för de lokala, som ofta är helt beroende av att vi reser dit.

Jag åkte till Sri Lanka för att arbeta med elefanter, men jag kom hem från min resa med starkaste minnen från helt andra djur. Från de vanliga fyrbenta små miraklen som förgyller var hundägares hem. Varje dag!

Natalie Andersson

Natalie Andersson | Praktikant

15 februari 2017

Har du fått nog av trånga hönsburar, långa djurtransporter och plågsamma djurförsök?

Bli medlem