Hoppa till huvudinnehåll

Om hanteringen av mjölkkalvar

Texten kommer från Djurens Rätts rapport "Välkommen till världen" från 2009. Några mindre uppdateringar har gjorts. Läs hela rapporten här.

Inom mjölkproduktionen i Sverige är det brukligt att kalven tas ifrån kon direkt efter födseln. Detta görs för att det ska bli mer mjölk till människorna, men också för att det är lättare att få en ko att låta sig mjölkas av en maskin om hon inte vant sig vid att ge di åt en kalv (1).

Efter att kalven tagits ifrån mamman hålls den isolerad på ett mycket litet utrymme, minsta måttet på en spädkalvsbox är 1,2 kvadratmeter (2). När kalvarna hålls en och en blir det enklare att få uppsikt över deras foderintag, och smittspridning mellan kalvar förhindras (1).

Under sina första 6-8 veckor får kalven mjölk eller mjölkersättning ur hink ett par gånger per dag, istället för att som i det vilda suga i sig mjölk ett flertal gånger om dagen från sin mamma (3). Man snålar med mjölken eller mjölkersättningen till kalvarna, eftersom det är en utgift som inte ger någon direkt vinst tillbaka. Bland annat används mjölk från kor med juverinflammation, som innehåller för mycket bakterier för att skickas till mejeriet, som föda till kalvarna (4). Ofta får kalvarna mycket mindre mjölk än de skulle behöva, bara tillräckligt för att hålla dem vid liv. Många kalvar går ständigt hungriga (5).

Liksom alla däggdjursungar är kalven anpassad för att suga, och har ett mycket stort sugbehov. När de unga kalvarna blir lite äldre, som äldst åtta veckor, sätts de ihop i något större boxar och utfodringen med mjölk slutar samtidigt tvärt. Då de inte får utlopp för sitt stora sugbehov är det vanligt att de unga djuren försöker dia på allt de kommer åt, bland annat på varandra. Det leder till att tjurkalvar dricker urin från varandra, och kvigkalvarna kan försöka dia på varandras spenar. Även diförsök riktade mot öron och svansar förekommer, vilket leder till hårbollar i magen (5). Det händer även att vuxna kor dricker mjölk från varandra, vilket naturligtvis är ett stört beteende som beror på att de inte fått dia och avvänjas normalt. En sådan ko slaktas ofta ut då hon inte fungerar i besättningen (5). Kalvar som fått dia, även om de bara fick göra det i fyra dagar, har mycket lägre frekvens av onormalt sugbeteende riktat mot inredningen (7).

Men trots att kalvarna vuxit upp på det här sättet och trots att det är stressande för dem, så producerar de lika mycket mjölk när de blir vuxna, eller kanske till och med mer (7) – och det är det som är det primära i produktionen.

Kalvar som får dia växer bättre och är friskare, och kor som får ge di är också friskare och löper mindre risk att drabbas av bland annat juverinflammation (1). Förutom behovet att suga i sig mjölk så har kalven också ett behov av själva kontakten med kon. Kvigkalvar som haft kontakt med sin mamma blir själva bättre mödrar, och de blir bättre socialt anpassade och mindre rädda för andra djur (6).

De första dygnen efter kalvens födelse producerar kon en särskild mjölk, råmjölken, som är livsviktig för kalven. Genom den får kalven i sig antikroppar som skyddar den från sjukdomar. Studier har visat att kalvar som får vara tillsammans med kon tar upp dessa antikroppar bättre, även om de inte får dia utan får råmjölken ur hink. Det leder till att kalvar som vuxit upp med en mamma, men inte fått dia, har bättre immunförsvar och lägre dödlighet än kalvar som hållits isolerade (8).

Kor och kalvar som lever tillsammans men utan digivning är lika fästa vid varandra som om de får ge di respektive dia (9). Kalven växer dessutom dubbelt så fort om den får vara tillsammans med kon de första dagarna, oavsett om den diar eller inte, jämfört med kalvar i ensambox (6). Kalvar i ensambox har också tre gånger så ofta diarré jämfört med de som går med kon, även om de har samma nivå av antikroppar (10). Själva närvaron av kon är alltså viktig för kalven.

En studie har visat att det räcker att kon får chans att lära känna kalven i fem minuter för att hon ska reagera på att den tas ifrån henne, genom att ropa och röra sig oroligt ett helt dygn efteråt. Kor som bara träffat sin kalv i fem minuter kände genast igen sitt eget barn tolv timmar senare. De som däremot inte hunnit ha någon kontakt alls med kalven reagerade inte på separationen (11). Ju längre de fått vara tillsammans, desto svårare blir det att skiljas åt. Även en kalv som är åtta månader och inte diar så mycket längre får bland annat höjda nivåer av stresshormoner och en störd dygnsrytm när den skiljs från sin mamma (12).

I naturen diar kalvar i 6-12 månader (8). Tjurkalvarna lämnar sin mammas flock kort därefter, medan kvigkalvarna ofta stannar med kon hela livet (1). Man vet att korna känner igen sina egna barn och har en särskild relation till dem även som vuxna (13).

Vanliga frågor

Vad ska vi gödsla jorden med om all animalieproduktion upphör?

Att all animalieproduktion upphör – och därmed gödselproduktionen – är givetvis ingenting som sker över en natt utan skulle vara en gradvis omställning, där uppfödningen av djur minskar i takt med efterfrågan.

Det går utmärkt att odla vegetabilier utan att använda gödsel från lantbruksdjur. Inget av de näringsämnen som krävs för att få bördig jord har animaliskt ursprung utan kommer från början från vegetabilier.

Att ge foder till djur och sedan använda deras avföring som växtgödning är ett slöseri med energi och gödningsämnen. Djuren tar upp en stor del av näringen i fodret, och tillverkar ingen ny näring - avföringen har därför lägre innehåll av växtnäringsämnena kväve, fosfor och kalium än det som djuren äter. Processandet i mag-tarmsystemet leder till att vissa näringsämnen blir mer lättupptagliga, men den processen kan åstadkommas på andra sätt, utan samma förlust av energi och näring. Sådant som utfodras till djuren kan, tillsammans med matavfall, halm, rester från skogsindustrin med mera, komposteras eller rötas i rötkammare istället. Rötning ger både miljövänlig energi i form av biogas och en rötrest som är utmärkt gödsel. 1, 2 Nästan all näring som fanns i det som lades in i rötkammaren finns kvar efter rötning och biogasproduktion.3

Ett annat djurfritt sätt att gödsla är att odla växter som sedan plöjs ner direkt i åkern, så kallad gröngödsling. Det är något mindre effektivt än rötning.1 Vid både gröngödsling och rötning är det viktigt att använda så kallade kvävefixerande växter, som klöver och baljväxter, för att tillföra kväve till jorden.4 Vi skulle behöva använda en hel del åkermark för att odla dessa växter enbart för gödning i ett djurfritt lantbruk, men inte mer areal än som idag används för djurfoder. Det skulle också bevara en del av de omtyckta öppna landskapen.

Förutom dessa ekologiska gödselalternativ finns förstås konstgödsel, som idag är mycket vanligt i det konventionella lantbruket. Det är svårt att säga om och i så fall i vilken utsträckning konstgödsel kan användas i ett hållbart jordbruk.

Även ”människogödsel”, det vill säga rester från reningsverken, används för gödning, men i dagsläget anses det inte säkert för åkrar där livsmedel odlas utan används för att göda exempelvis energiskog.3 Även gödseln från djur kan innehålla smittämnen och rester av mediciner som antibiotika som kan överföras till det som odlas.

Källor:

1. Jordbruksverket (2006) Gårdsbaserad biogasproduktion – en möjlighet för det ekologiska lantbruket. Råd i praktiken. Jordbruksinformation 1–2006.
2. Salomon, E & Wivstad, M (2013) Rötrest från biogasanläggningar – återföring av växtnäring i ekologisk produktion. SLU, EPOK – Centrum för ekologisk produktion och konsumtion
3. Bioenergiportalen, hemsida: http://www.bioenergiportalen.se/?p=1462&m=997
4. Annell, M (2004) Kan Sverige försörja hela sin befolkning på ekologiskt odlad vegankost?
Examensarbeten inom Trädgårdsingenjörsprogrammet 2004:18

Läs mer:

JTI (2006) Rötrest från biogasanläggningar – användning i lantbruket. JTI informerar, nr 115.
 

Länk till svaret

Vad händer med alla djur om vi slutar äta kött, kommer inte massor av arter att dö ut?

De flesta djurarter vi håller för livsmedelsproduktion har vilda artfränder, exempelvis vildsvin. Så länge de finns kvar är det inte fråga om hotade arter, även om tamdjuren skulle minska i antal.

Djurens Rätt har ingen avsikt att domesticerade djur ska sluta finnas. Det vi säger är att alla andra djur precis som vi har rättigheter. De har, precis som vi, rätt att leva och att få förutsättningar att göra det så att de mår bra.

Om fler och fler väljer veganskt kommer efterfrågan på produkter som kommer från djur minska successivt. Om köttet från djurens kroppar, deras mjölk eller ägg inte genrerar intäkter som de gör idag, är det samhället, vi tillsammans, som får betala för att vi ska få de fördelar som finns med att leva i samspel med djur. Redan idag är stora delar av djurhållningen inom lantbruket subventionerad av samhället på olika sätt.

Precis hur en sådan framtid ser ut, det vet varken vi eller någon annan. Djur kan få fördelar av att leva med människor i form av skydd, tillräckligt med mat och rent vatten och veterinärvård vid behov. Men har vi djur i vår vård kommer det också uppstå intressekonflikter när det gäller rörelsefrihet och fortplantning, och interaktioner mellan rov- och bytesdjur.

Många domesticerade djur är helt beroende av människor. Ett exempel är får, som har avlats till att ha en så kraftig pälsväxt att de inte klarar sig utan att bli klippta. I en djurvänlig framtid finns det åtminstone två alternativ: antingen fortsätter vi klippa alla domesticerade får minst en gång per år, eller så förhindrar vi deras fortplantning så att inga fler får som inte klarar sig utan klippning föds. Båda alternativen innebär ett visst mått av tvång och maktutövande, även om det är för djurens bästa i längden.

Det är inte möjligt, och knappast önskvärt, för människor att helt isolera sig från alla andra djur. Vi påverkar andra djur direkt och indirekt nästan vad vi än gör, och många djur söker upp människor för att det är gynnsamt för dem att leva nära oss. Vi måste alltså hitta sätt att interagera med andra djur utan att skada dem.

Länk till svaret

Vad sker med den biologiska mångfalden i ett lantbruk utan eller med få djur?

Biologisk mångfald betyder förekomst av många olika arter. Stor mångfald finns i vissa betesmarker och odlingar, men även i skog, hav, sjöar och våtmarker.

Eftersom vissa arter som idag finns i Sverige trivs bäst på marker som betas skulle en del arter antagligen minska kraftigt eller försvinna från landet om hållningen av domesticerade betesdjur upphörde helt. Många av de växtarter som hittat hit efter istiden skulle inte ha funnits i Sverige om inte vi människor och våra djur påverkat landskapet så mycket.1 Det är svårt för vilda gräsätare att leva året om i Sveriges nuvarande klimat, eftersom det är en så lång period på vintern då gräset inte växer. De växtätare som finns vilt i Sverige är därför anpassade för att till stor del leva på annat än gräs. Men det diskuteras att försöka återinföra stora, vilda idisslare som visent och återskapade ”uroxar”, som skulle kunna beta en del marker utan mänsklig inverkan.2

Att biologisk mångfald minskar kan vara problematiskt av flera skäl. Många ser det som att mångfalden har ett egenvärde. Det har exempelvis slagits fast i den internationella konventionen om biologisk mångfald, som Sverige skrivit under.3 Biologisk mångfald kan också ha betydelse för så kallade ekosystemtjänster, som kan definieras som ”ekosystemens direkta och indirekta bidrag till människors välbefinnande”.4 De ekosystemtjänster som framför allt kopplas till hållning av gräsätande djur är pollinering och biologisk kontroll av organismer som angriper grödor.4 De viktigaste pollinerarna i vårt klimat är humlor, men även bin, blomflugor, skalbaggar och fjärilar hjälper till med pollinering.4 Utan pollinering blir skördarna av vissa växter betydligt mindre. Tambin är idag den viktigaste pollineraren av odlade oljeväxter, som rybs. Pollinerarna behöver marker som är rika på blommande växter.4

Bete är inte det enda sättet att åstadkomma artrika marker där bin och andra pollinerare trivs. En nästan lika stor artrikedom kan uppnås med slåtter.1 En gynnsam miljö för pollinerare och stor biologisk mångfald finns även i trädgårdsodlingar, både storskaliga grönsaksodlingar och privata trädgårdar.5

Det är också viktigt att komma ihåg att största delen av djurhållningen inte alls bidrar till någon biologisk mångfald, eftersom djuren hålls inomhus hela livet och endast äter foder som odlats i monokulturer. De flesta djur som betar bidrar inte heller till mångfalden eftersom det allra mesta betet och foderskörden sker på planterade, gödslade marker med låg artrikedom.1

I ett lantbruk utan djur skulle de marker som idag används för foderodling istället kunna användas för flerårig vallodling, vilket binder kol, bidrar till mångfald, minskar de utsläpp som beror på markbearbetning, håller landskapen öppna och kan användas till framställning av biogas och gödningsmedel.

Källor:

1. Ekstam, U., Aronsson, M., Forshed, N. (1988) Ängar. LT förlag/Naturvårdsverket.
2. Bergsten, Axel, 2012. Attityder till återintroduktion av visent i Sverige. Avancerad nivå, A1E. Umeå: SLU, Institutionen för vilt, fisk och miljö
3. SÖ 1993:77. Konventionen om biologisk mångfald. http://www.regeringen.se/49b76a/contentassets/4df83ac401f645be987589eac37623a0/konvention-om-biologisk-mangfald-so-199377
4. Naturvårdsverket (2012) Sammanställd information om ekosystemtjänster i Sverige. Rapport.
5. Samnegård, U., Persson, A. S., & Smith, H. G. (2011). Gardens benefit bees and enhance pollination in intensively managed farmland. Biological Conservation, 144(11), 2602-2606.

 

Läs mer:

Naturskyddsföreningen (2015) Det subventionerade köttet – Finansiera ekosystemtjänster i jordbruket med en klimatavgift på kött. Rapport.

Världsnaturfonden WWF (2012) Naturbetesmarker - en resurs som måste användas. Rapport.

 

 

Länk till svaret

Har du fått nog av trånga hönsburar, långa djurtransporter och plågsamma djurförsök?

Bli medlem