Metaltown

Som lättfrusen Sverigebo och Summer of liberation-fantast är sommaren såklart den klockrena favoritårstiden för undertecknad. Inte minst som hårdrockare. Hårdrocken har idag en given plats i vår kultur vilket märks tydligt på det rika utbudet av genren i festivalsommaren. Men trots att det är musik som blir allt mer folklig slås jag alltid av känslan av den unika gemenskap en metalfestival bjuder på. När man står i ett publikhav fyllt med tusentals människor och är medveten om att vi alla delar exakt samma känslor, aggression som omvänds till lyckorus, exakt samtidigt - det är någonting riktigt speciellt över det. Man blir väldigt sugen på livet, helt enkelt. Adrenalinet pumpar och helt plötsligt känns ingenting omöjligt. Och precis så kändes det på Metaltown i helgen.

Om man ombes föreställa sig en djurvän är det kanske inte bilden av en typisk hårdrockare, med mörka tatueringar och vassa nitar, som dyker upp. Just därför är det så härligt att man när man arbetar med Djurens Rätts sommarturné gång på gång får den fördomen motbevisad. För vi möttes av stora mängder kärlek i helgen, vill jag lova. Okej, jag ska vara ärlig; inte bara kärlek. Budskapet om djurs rättigheter provocerar. Det kan kännas jobbigt att ta del av fakta om hur djuren behandlas. Då är en hård image exempel på en försvarsmekanism man kan gömma sig bakom. Men för väldigt många av Metaltowns besökare stod tung musiksmak och svarta kläder inte i vägen för att tillsammans med Djurens Rätts turnéteam resonera kring människors moraliska ansvar gentemot djuren. Vi pratade mycket om vår pågående sommarkampanj för kycklingarna och samlade in hundratals namn för bättre villkor inom industrin. I princip alla som hann stanna till vid vårt tält mellan spelningarna fick vi en underskrift från.

När vi delade ut material möttes vi då och då av kommentarer i stil med ”Fan vad bra att ni finns, kämpa på!” från folk i förbifarten. Sånt värmer. Och ger mig hopp om att vårt budskap om rättvisa för djuren verkligen kan tas emot av alla. Jag blir mer och mer övertygad om att den typiske hårdrockaren är just så; hård men rättvis.

Hälsningar,
Tina Hogevik