Intervju med Ola Waagen

Hur kommer det sig att du gjorde denna film?
– Jag tycker att frågor om hur vi behandlar djur alltför ofta glöms bort i den allmänna debatten. Jag har jobbat mycket med film och hade också god kännedom om pälsdjursuppfödning eftersom jag har gjort några kortare filmer om det tidigare. När jag fick tillgång till ett undercover-materialet förstod jag direkt att detta hade potential att bli en intressant film som skulle kunna kasta nytt ljus över hur vi som samhälle förhåller oss till djuren idag.

Hur gick ni tillväga för att få pälsfarmarna att avslöja så mycket som de gör i filmen?
– Man behöver inte göra något annat än att vara närvarande för att dokumentera vad som händer. Jag har själv varit på många oanmälda inspektioner på pälsfarmer och vi har alltid funnit djur med allvarliga skador eller andra brister mot regelverket.

Detsamma gäller Franks [filmens huvudperson, red anm.] undercover-material. Allt han behövde göra var att vara närvarande. Pälsindustrin har försökt att använda det faktum att han är utbildad psykolog mot honom. Det verkar som om de tycker att psykologstudier är en slags magi-skola där du lär dig trollformler som kan få folk att säga vad som helst. Jag har själv sett allt råmaterial och det förekommer varken magi eller någon annan form av manipulation. Vad vi ser i filmen är helt enkelt hur livet på pälsfarmerna ser ut när det inte har filtrerats genom PR-rådgivare eller städats upp inför ett öppet gårdsbesök.

De miljöer ni kunde filma, såg det ut som ni hade förväntat er eller var det värre än vad ni trodde?
– Det var faktiskt mestadels värre än vi trott. De första gångerna jag var med på en pälsdjursfarm blev jag förvånad över hur mycket skador och problem det var. Detsamma gäller undercover-materialet. Jag hade trott att farmarna skulle vara lite mer försiktiga, men Frank fick från dag ett se och höra en massa konstigheter. Till exempel så fick han redan första dagen berättat för sig vad de beskrev som ”kannibalismmetoden”. Det är en period i juni när minkvalparna i stor utsträckning skadar och dödar varandra. De berättade om varför det var viktigt att hindra aktivister från att få reda på detta för att sådana bilder inte skulle komma ut i media. I det här projektet har vi löpande blivit medvetna om nya allvarliga brister, men vi har bara kunnat ge plats åt en del av dessa i filmen.

Hur har filmen tagits emot i Norge?
– Det första som hände var att pälsindustrin gjorde allt de kunde för att stoppa filmen. När de insåg att de inte kunde förhindra att den visades på tv så drog de igång ett stort PR-krig där de gick till attack mot filmen. Det första de gjorde var att sätta en dubbelsidig annons i tidningar över hela landet där de går till personangrepp på mig och sprider lögner om filmen. De skapade också en webbsida där de fortsatte attackerna. De har hela tiden arbetat för att misskreditera pälsmotståndare och försöka skildra oss som en marginell och extrem grupp. Detta trots att en klar majoritet av befolkningen vill avveckla pälsindustrin.

Vad hoppas du att filmen ska leda till?
– Jag hoppas att en sådan här film kan få människor att börja reflektera över hur vi som samhälle behandlar djur. Jag känner att det är en alltför stor dissonans mellan våra värderingar och hur djuren faktiskt behandlas. Pälsindustrin är ett mycket bra exempel på det. De flesta tycker att det är förkastligt när de får den osminkade bilden av hur det fungerar men ändå så låter vi det fortgå. Vi har alla ett gemensamt ansvar för den riktning samhället tar och jag hoppas att en sådan här film kan inspirera fler att engagera sig i frågor som de brinner för.