Vilka djur används på cirkus?

Partåiga hovdjur – familj kameldjur
Domesticerade former av kameldjur är bl.a. dromedar, kamel, lama.

Kameler: Den arabiska dromedaren är enpucklig och kamelen är tvåpucklig. Kameler och dromedarer har många likheter. Kamelen är utrotningshotad och det finns i dag endast ett litet antal vilda kameler som lever i Gobiöknen.

De lever fritt i små flockar med en ledarhanne. Födan är gräs och buskar. Kamelen sväljer sin mat utan att tugga, sedan stöter den upp maten och idisslar den.

Pucklarna på ryggen fungerar som näringsförråd, därför behöver inte kamelerna äta och dricka så ofta. Den kan dricka 100-140 liter under kort tid men också vara utan vatten långa perioder och nöja sig med den vätska de får i sig via födan. Kamelerna sparar också vätska genom att koncentrera urinen och inte kissa ofta. De kan dessutom dricka salthaltigt vatten och äta salta växter. De har tjockt med hår i öronen och kan stänga sina näsborrar för att inte ökensanden ska blåsa in.

De kan ha en mankhöjd på ca 2 meter och väga upp till 650 kg. De kan bli upp till 50 år gamla.

Kamelen har en unik kroppstermostat. De har en temperaturcykel som består av en period med förhöjd kroppstemperatur följd av en period med låg kroppstemperatur, bl.a. för att undvika överhettning. Hjärnan kyls med ett särskilt system.

Lama: Laman lever på höga höjder uppe i de sydamerikanska Anderna. Laman kan utan större problem leva på de höga höjder som den föredrar och har stor förmåga att ta sig fram i bergig terräng. Den har förekommit som tamdjur hos indianerna i Peru under mer än 5000 år. Den har använts framför allt till att bära bördor upp till 40-50 kg.

Laman är flockdjur och trivs speciellt bland sin egen art. De är haremsbildande och hingsten försöker hålla så många ston som möjligt omkring sig. De föl som föds i flocken jagas bort av pappan, när de blir ett år gamla. De unga lamahingstarna lever ofta i ungkarlsflockar tills de blir tillräckligt stora och starka för att stjäla hondjur från en revirhållande hingst.

De kommunicerar med varandra framför allt genom kroppsspråk och öronhållningen verkar ha stor betydelse. Lätet är olika hummande ljud. De kräver en mycket mild och vänlig behandling. Behandlas de med ovänlighet blir de ofta arga och kan både bitas och sparkas. De spottar då också med otrolig styrka och precision. ”Spottet” består av halvsmält mat.

De äter gräs, hö och löv och är idisslare. De kan bli ca 20 år gamla och väga upp mot 150 kg och ha en mankhöjd på ca 120 cm.

Uddatåiga hovdjur – familj hästdjur

Hästar: Hästen har varit domesticerad i minst ca 5 – 6 000 år. Den ursprungliga vildhästen och dagens tamhäst tillhör samma art och har exakt samma beteenden. Liksom hos andra domesticerade djur har beteenden som tendenser till flykt och aggression mot människan minskat. Det beror på att individer som visat dessa beteenden inte tillåtits fortplanta sig.

De hästar som idag kallas vilda är tamhästar som rymt och bildat egna flockar. Tarpanen som ibland anses vara det vilda ursprunget till dagen tamhäst, finns inte kvar i vild form. Den enda ursprungliga vildhäst som finns kvar är Przewalskiis häst. Den finns förmodligen kvar i få exemplar i Mongoliet där också djur från några av de grupper som hålls i djurparker runt om i världen, återinförts.

Av tamhästar finns idag en mängd olika raser som är mycket olika i storlek och färgteckning beroende på vilka egenskaper som djuren avlats för.

Hästen går och betar och äter upp till 18 timmar per dygn uppdelat på flera perioder, ofta med toppar i skymning och gryning. De är utpräglade flockdjur. Vanligen består en flock, som dock under vissa förhållanden kan slås ihop med andra flockar, av en hingst, hans ston och inte könsmogna avkommor.

Hästarna kommunicerar med kroppsspråk och beröringar. De har stort behov av gemenskap och den gemensamma putsningen är särskilt viktig. De flyr då de blir skrämda och deras flyktbeteende är utpräglat och starkt. Det beror på att de i grunden är bytesdjur för andra djur och har klarat livet genom sin snabbhet.

Zebror: Det finns tre olika arter av zebror. Stäppzebror, bergzebra och grantzebra. Zebrarändernas funktion är en gåta. En hypotes är att ränderna är ett kamouflage och gör det svårare för rovdjur att se zebrorna. Zebrornas ränder är individuella och det finns inte två zebror med lika ränder. Kan jämföras med våra fingeravtryck.

Zebror är som hästar utpräglade flockdjur och lever i familjeflockar med en ledarhingst och några ston med föl. Men det händer att flockar slår sig ihop och då kan gruppen uppgå till flera hundra djur. De är mycket sociala och sammanhållningen i flocken är stor och mycket viktig. Det är inte ovanligt att ledarhingstarna går runt varje morgon och hälsar på varandra. De lever ofta tillsammans med gnuer och antiloper. Zebran äter gräsets grova toppar, medan gnuer betar av stjälk och blad och det gör att de inte konkurrerar om födan. De rör sig ständigt och vandrar långa sträckor, särskilt i torrperioder.

Zebran har en mankhöjd på ca 1.5 meter och kan väga upp mot 320 kg. De kan bli upp mot 25-30 år gamla. Zebran har ett nervöst och smått aggressivt temperament. De tar lätt till flykten, precis som hästar, men är mycket svåra att tämja.

Åsnor: Den afrikanska vildåsnan tros vara stamform för tamåsnan. Åsnor är flockdjur, precis som hästar. Storleken varierar beroende på ras från 50 cm i mankhöjd till 150 cm. De kan bli upp mot 50 år gamla.

De är gräsätare men är rätt anspråkslösa med kosten och kan äta både tistlar och torra grenar. Åsnor är starka och uthålliga och klarar även hög höjd och svår terräng. De används fortfarande i stor utsträckning som rid- och lastdjur och korsas ofta med häst till mula (åsnehingst och häststo) och mulåsna (åsnesto och hästhingst). Åsnan trivs bäst i ett klimat som är torrt och varmt. De är fredliga, men kan vara tjuriga och envisa när de har bestämt sig för något.

Partåiga hovdjur – familj slidhornsdjur

Getter: Geten har funnits med människan i minst 7 000 år. Den härstammar förmodligen från de vilda besoargetterna i västra Asien.

Geten är en idisslare och föredrar löv, knoppar, kvistar och buskar framför gräs. De skyr lukten av sin egen spillning och är mycket noga med var de betar. Geten är en duktig klättrare och lever gärna i bergen och på högslätter. Den söker sig till höjder där den gillar att stå och spana ut över nejden. När de vilar, lägger sig de getter som står högst i rang på de högsta platserna. Förmodligen är denna förkärlek för höga platser ett bra sätt att upptäcka rovdjur i tid och därför ett mycket viktigt nedärvt beteende.

Geten kan väga upp till ca 40 kg och bli 15 år. Under brunsttiden när bocken bildar harem med getterna så gnider han in både sig själv och getterna med sin urin och då luktar det kraftigt. Tamgetter blir könsmogna redan vid 3-4 månaders ålder. De vanligaste raserna är de härdiga lantraserna, men getter har också avlats för mjölkproduktion (t ex de schweiziska saanengetterna) och för ullen (angoragetter).

Getter är utpräglade problemlösare som kräver mycket stimulans i sin miljö. På grund av detta är de mycket svåra att hålla instängslade.

Rovdjur - familj hunddjur

Hundar: Hunden är ett utpräglat flockdjur och har levt mycket länge i "människans tjänst". Kanske finns det mer än 100 000 år av gemensam historia. Hunden är en tam variant av vargen. Sedan har vi avlat fram olika raser med olika egenskaper för att få hjälp i vårt vardagliga arbete. Trots de stora skillnaderna i utseende och funktion finns det stora likheter i beteenden.

Hunden har en stor vilja att samarbeta och vara tillags. De har en stor inlärningsförmåga. Hunden är nyfiken och undersökande. De aktiverar alla sina sinnen för att få så mycket information som möjligt. De har ett mycket rikt kroppsspråk. De behöver god stimulans för att få sitt aktiveringsbehov tillfredsställt.

Rovdjur- familj kattdjur

Katter: Katten är solitär, det vill säga ensamlevande, till sin natur även om den också kan inordna sig i en grupp. De har troligen funnits hos människan i ca 9 000 år. Deras skicklighet att fånga gnagare och andra smådjur har genom åren uppskattats av människan. Vår tamkatt tros härstamma från den afrikanska vildkatten. Kattavel började bedrivas under 1800-talet och sedan har ett flertal raser utvecklats.

De har blixtsnabba reaktioner, är viga och explosiva. Kroppsvården är mycket viktig också socialt mellan katter. Förhållandet till människan är inte som för hunden till en flockledare, utan snarare är människan för katten en betjänt eller förälder som ska passa upp den.

Fåglar

Duvor: Tamduvorna härstammar förmodligen från den vilda klippduvan och finns i många olika raser. Hos människan har de funnits i mer än 4000 år. Här i Sverige hålls de mest för hobby, men utomlands föds duvor även upp för slakt.

Deras stora förmåga att återvända till sin hemort har människor använt sig av både under krig och fredstid. Duvor har transporterat både viktiga meddelanden och mediciner. Brevduvesporten är utbredd över världen. Troligen använder duvorna sig av jordens magnetfält då de navigerar. De kan flyga i upp till 100 km/timme

Duvorna lever ofta i livslånga parförhållanden. De häckar gärna tillsammans med andra par, men har ett revir runt boet där de inte släpper in andra fåglar. Paret hjälps åt med ruvning och ungvårdnad. En specialitet för duvorna är den proteinrika krävmjölken som stöts upp till ungarna då de tigger mat. Duvor fångar inte insekter till ungarna som andra fröätare brukar göra.

Alla duvor vill sträcka ut i långa flygturer och trivs bäst då de har möjlighet till det. De använder sina vingar mycket även inomhus, vilket gör att de kräver stort utrymme.