Livet som mjölkko

Så här ser en genomsnittlig svensk mjölkkos liv ut, från födsel till slakt.(1)

• Som nyfödd tas hon ifrån sin mamma inom det första dygnet, ibland tillräckligt länge för att hennes mamma ska hinna slicka henne torr och att hon får dia sin första mjölk från ett varmt juver.

• De första 2-8 veckorna lever hon ensam i en box som inte är större än att hon precis kan vända sig om. Där serveras mjölken ett par gånger om dagen i hink, eller i vissa fall ur konstgjord spene.

• Därefter lever hon tillsammans med andra kalvar i något större boxar, men hon får inte gå ut, även om det är sommar, förrän hon är ett halvår gammal.

• 15 månader gammal insemineras hon för första gången med sperma som köpts in från en avelsstation.

• 9 månader senare föder hon sin första kalv, som genast tas ifrån henne.

• De följande 10 månaderna mjölkas hon två till tre gånger dagligen, antingen genom att mjölkmaskinen fästs vid hennes juver där hon står fastbunden i sitt bås, eller genom att hon leds iväg till en mjölkningsplats, eller om hon bor i något av de mer moderna stallen, genom att hon på egen hand söker upp mjölkningsroboten.

• Två till tre månader efter att första kalven föddes insemineras hon igen, och bär alltså på sin andra kalv samtidigt som hon mjölkas.

• De sista 2 månaderna innan nästa kalvning slutar hon mjölkas, man säger att hon går i sin. 

På det här sättet fortsätter det, så länge kon är någorlunda frisk och ger tillräckligt mycket mjölk och har tillräckligt låga veterinärkostnader för att vara lönsam. I genomsnitt föder varje ko tre kalvar, sedan skickas hon till slakt. Hon är då inte mer än fem år gammal, och hade kunnat leva i kanske 15 år till med rätt förutsättningar. Den vanligaste orsaken till att en ko skickas till slakt är att hon inte blir dräktig trots upprepade försök. En annan vanlig orsak är att hon har problem med juvret. Juverinflammation drabbar ungefär var tredje ko (2). Det ger bakterier i mjölken, är ofta smärtsamt och drabbar framför allt högproducerande kor. 

Avlade till mjölkmaskiner
De kor som hålls för mjölkproduktion i Sverige tillhör oftast en av två raser: Svensk Holstein som är svartvit (tidigare Svensk låglandsboskap, SLB) och Svensk röd och vit boskap (SRB). Holstein kom till Sverige via importerad sperma, framför allt ifrån USA, och har avlats hårt och ensidigt för att ge så mycket mjölk som möjligt. Även den röda kon avlas för hög mjölkproduktion, men producerar inte riktigt lika mycket som den svartvita Holstein. 

Den här aveln har lett till att korna fått enormt stora juver som kan ge 40-50 liter mjölk om dagen, men många andra egenskaper har satts åt sidan. Det leder bland annat till sjukdomar och svåra kalvningar.

Hårda golv ger skador
Kor utsätts i regel för en mycket påfrestande miljö. De flesta lever största delen av sina liv, över 90 % om betesreglerna (3) följs exakt, på hårda golv. Kor som inte går på djupströ eller ute tvingas ligga direkt på betong, eller på betong med en tunn gummimatta eller ett tunt lager spån eller halm. Kor måste ligga ner ofta och länge för att idissla, sammanlagt omkring tolv timmar om dygnet, och det gör hon oavsett hur hårt eller smutsigt underlaget är. När kon lägger sig faller hon först ner på framknäna för att sedan lägga ner bakkroppen. Tänk dig själv att falla på knä på ett hårt betonggolv, kanske 20 gånger om dagen! Det hårda och ofta smutsiga underlaget går hårt åt kornas klövar, ben och leder. En studie på nästan 5000 svenska kor visade att 72 % av dem hade sår i klövarna.(4)  Hos fem procent av korna var skadorna så allvarliga att de var halta. De kor som har störst risk att få klövsulesår är också de som producerar mest mjölk, vilket tydligt visar att det inte ligger mycket sanning i det vanliga påståendet att "djuren måste må bra för att producera bra". Snarare är det så att den höga produktionen får dem att må dåligt. 

Fel mat
För att få ut så mycket mjölk som det bara är möjligt ur en ko så krävs det att hon får i sig väldigt mycket energi- och proteinrik mat. En ko som bara äter hö eller gräs ger inte lika mycket mjölk som en ko som får till exempel vete, soja, havre och sockerbetor. Det energirika fodret smakar gott, men det är inte vad kor är anpassade för att äta. Kornas speciella magar behöver stora mängder grova växtfibrer för att fungera normalt. Den felaktiga kosten leder till att så gott som alla kor är konstant dåliga i magen, med kroniska flytande diarréer. En ko som är i en period av maximal mjölkproduktion gödslar omkring 100 liter om dagen.(4)

Mjölk är kalvmat, inte människomat
Det är lätt att tänka att man inte behöver skada djur för att få mjölk, i alla fall inte på samma sätt som för att få kött eller skinn. Men även mjölkproduktionen innebär stora övergrepp mot kor, kalvar och tjurar, och deras liv slutar med en för tidig död där deras kroppar blir till kött. Kon har inget intresse av att mjölkas av människor, hennes mjölk är till för kalven på samma sätt som människomjölk är till för barn.

Källor
1. Arla (2011) Kalv, kviga och ko. Sidan besökt 2011-01-10.
2. Hultgren, J & Svensson, C (2009) Lifetime risk and cost of clinical mastitis in dairy cows in relation to heifer rearing conditions in southwest Sweden. Journal of Dairy Science 92:7, 3274-3280.
3. Statens Jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om djurhållning inom lantbruket m.m. SJVFS 2010:15, saknummer L100.
4. Manske T (2002) Hoof Lesions and Lameness in Swedish Dairy Cattle. Prevalence, risk factors, effects of claw trimming, and consequences for productivity. Avhandling, SLU. ISBN 91-576-6390-4. http://diss-epsilon.slu.se/archive/00000081/01/Ram_Manske.pdf