På bilden får en person en blodtransfusion. Lägg märke till den fastbundna hunden till höger på bilden. Detta skedde i Frankrike 1666.
När experiment på levande djur började utföras i större skala var det i ett samhälle där en liten härskande klass styrde med kungar och kejsare i spetsen. Merparten av människorna levde i större eller mindre armod och saknade politiska rättigheter. De flesta bodde på landsbygden och idkade i stor utsträckning självhushåll. De andra djuren – människan är också ett djur vilket Charles Darwin kunde leda i bevis med sin evolutionsteori i mitten på 1800-talet och därmed bryta kyrkans förklaringsmonopol – utgjorde värdefulla resurser för människan som föda, kläder, skor, i form av handstöpta ljus och allt annat som man tillverkade av ihjälslagna djur. Djuren befann sig längst ned på samhällsstegen; egentligen helt vid sidan av. Med denna praktik och åtföljande djursyn, var det lätt för läkarna att börja använda djur som experimentella modeller.
Grannar klagade på jämrandena och skriken från veterinärhögskolan utanför Paris på 1860-talet då fysiologerna utförde experiment på obedövade djur. Det rörde sig om experiment för att få kunskap om basala fakta om människokroppens uppbyggnad och funktioner – fast det var djur som offrades. Men redan i början på 1800-talet förekom opposition mot de grymma djurförsöken. Mot mitten av decenniet hade vivisektionens verklighet, det vill säga experiment på levande djur, börjat sippra ut från laboratorierna.
En samhällsrörelse mot vivisektionen började ta form i England, USA och på den europeiska kontinenten. 1876 infördes de första bestämmelserna om djurförsök i Storbritannien efter en hetsig offentlig debatt om de övergrepp mot djur som skedde i vetenskapens namn.
