Louie Psihoyos är regissören bakom filmen The Cove som just nu kammar hem priser runt om i världen. Den brutala delfinslakten i Japan som avslöjas i filmen, är inte bara en skam för Japan och alla delfinarier, utan för hela mänskligheten, säger Louie Psihoyos. – Vi gör vad inget annat djur skulle göra.
Louie Psihoyos, välrenommerad fotograf för National Geographic, är på PR-turné för att lansera sin första film och har stannat i Stockholm för intervjuer. Den här dagen är han på mycket gott humör; han har precis fått veta att filmen kommer att visas på Tokyo filmfestival.
– Det är en dröm, de nobbade filmen först. Allt händer väldigt fort nu, det är en ny regering i Japan vilket jag tror kan ha bidragit till att de nu tänker visa den.
I den japanska staden Taji är delfin- och valturismen stor. Men vad turisterna inte vet är att det mitt i idyllen pågår ett blodbad. Mellan stadshuset och valmuseet finns en dold vik där tusentals delfiner fångas varje år. Syftet är att välja ut de finaste exemplaren och sedan sälja dem till delfinarier och akvarium världen över. En enda delfin kan inbringa 150 000 dollar. De som inte håller måttet dödas på plats. Köttet säljs som valkött bland annat till skolor i Japan, men också i vanliga butiker. Men vad konsumenterna inte informeras om är att delfinköttet innehåller extremt höga nivåer av kicksilver, fem tusen gånger högre än vad som är tillåtet i Japan, enligt Louie Psihoyos.
– Till en början ser filmen ut att berätta en ganska enkel historia. Men om man vidgar det hela, så handlar det inte bara om delfinerna. Det handlar om att vi, människan, är ”the bad guys” på vår planet. Det är för mig budskapet med filmen.
Det vore en underdrift att säga att Louie Psihoyos och hans team inte är särskilt omtyckta i Taji. De är hatade, mordhotade och kan aldrig resa tillbaka.
– Jag kan åka till Japan, men jag kommer inte därifrån eftersom det finns en arresteringsorder utfärdad på mig, säger han och skrattar.
Att fånga de japanska fiskarnas aktiviteter på film, något som andra tidigare har försökt med men misslyckats, krävde alltså både lagliga och olagliga tillvägagångssätt. Men bara genom att upplysa och informera kan detta få ett slut.
För ett slut på delfinslakten i Taji tror han på. Nyligen frigav man 70 delfiner istället för att döda dem, och det beror enbart på den internationella uppmärksamhet som delfinslakten nu fått. Och när det japanska folket får reda på hur det ligger till, att de har blivit förda bakom ljuset av myndigheterna gällande kvicksilvret, tror han att de kommer att kräva förändring. Men kommer vi att se ett slut på infångandet till delfinarier?
– Alla gillar ju delfiner, därför funkar filmen som en känslomässig ingång till de större frågorna. Det bästa man kan göra är att inte besöka delfinarier. Att se vilda djur göra dumma konster för vår underhållning säger mer om vår intelligens än om deras. Och att titta på en delfin i fångenskap ger lika mycket kunskap om delfiner som det skulle vara att observera en fånge i isoleringscell. Så gå inte dit!
Det finns ytterligare en ironisk och tragisk insikt i filmen, säger Louie Psihoyos:
– Det enda vilda djur som historisk sett har räddat en människa är delfinen. Och det enda sättet som vi kan rädda delfinerna nu, är att visa att vi har förorenat deras miljö, gjort dem så giftiga att vi inte kan äta dem. Det säger något väsenligt om oss som människor.
Louie Psihoyos anser att alla vinner på den uppståndelse hans film har orsakat. Inte bara delfinerna, utan även det japanska folket och miljön. Men han förstår att vissa ser det som en attack.
– Men det är ingen attack, och jag är inte ute efter att bojkotta Japan. Hela den här filmen är gjord med japansk utrustning! Jag ser filmen som ett kärleksbrev.
