• Foto: Mostphotos
    Bild 1 av 1

Hönor och tuppar

En del av hönorna hålls i burar där de inte ens kan sträcka på vingarna ordentligt.

Över 7 miljoner hönor hålls i den industriella äggproduktionen i Sverige (1). Inom den moderna äggindustrin har man påverkat hönsens biologi, genom avel och ljusprogram, så att de värper nästan ett ägg om dagen, året om. Det sliter mycket på hönans kropp.

Trånga burar

Av hönorna lever 17 procent, motsvarande 1,25 miljoner hönor, i burar (1). De burar som är tillåtna i Sverige innehåller inredning som ska fungera som sandbad, rede och sittpinnar (2). Burarna kallas därför ibland för modifierade eller inredda burar. Det får vara högst 16 hönor i en sådan bur och ytan per höna är 600 kvadratcentimeter, vilket är mindre än ett A4-ark (3). Det begränsade utrymmet gör att fåglarna inte kan flyga, och det är för trångt för att de ska kunna sträcka på benen och vingarna (4, 5). Hönor behöver betydligt större utrymme än burarna medger för att utföra många viktiga beteenden, som att putsa sig (4, 5). Inredningen i burarna fyller inte heller sin funktion. Det hör till undantagen att det faktiskt finns strö i ströbaden (6), och många hönor besöker dem aldrig även då de innehåller strö eller sand (7). Det "rede" som erbjuds är ett sluttande gallergolv utan bäddmaterial. Sittpinnarna är för nära golvet för att fungera som en upphöjd sovplats, vilket är vad hönorna vill ha (8).

Grupper på tusentals hönor

Av de hönor som inte hålls i bur hålls de flesta inomhus i grupper på tusentals hönor (1). I en naturlig flock är det sällan fler än 20-30 individer (9). De stora gruppstorlekarna innebär att hönorna utsätts för en social situation som de inte är anpassade för (2). Ett allvarligt problem i stora grupper är onormala beteenden som till exempel fjäderplockning och hackning (10). Om fjäderplockning, hackning eller kannibalism utbryter sprider sig beteendet snabbt och många individer kan bli utsatta (2). Det blir ofta hög ammoniakhalt och dålig luftkvalitet i de stora hallarna (6).

Korta liv och plågsam död

Hälften av alla kycklingar som kläcks inom äggindustrin är tuppar. Eftersom de inte lägger ägg dödas de direkt efter att de kläckts. Ungefär 15 000 nykläckta tuppkycklingar dödas varje dag i Sverige. Hönorna dödas när de är cirka 1,5 år gamla. Då anses de inte längre lönsamma i produktionen. Drygt hälften av hönorna dödas på slakteri (11), efter en ofta lång transport utan mat och vatten. Under 2015 självdog 10 514 hönor i samband med transport till slakt (12). På slakteriet bedövas hönorna genom att hängas upp i benen vid fullt medvetande och sedan få huvudet nerdoppat i ett strömförande vattenbad. Efter det skärs halsen upp (13). De hönor som inte dödas på slakteri dödas genom att gasas ihjäl på gården. Detta innebär ett omfattande lidande vid själva gasningen, då hönorna kippar efter luft och blir gradvis medvetslösa under en timmes gasfyllning av stallet (14, 15). Ett annat alternativ är att uttjänta värphöns gasas ihjäl i ett mobilt slakteri, "Chickpulp", som sedan maler ner de döda hönsen till minkfoder.

Ekologisk äggproduktion

Ungefär 16 procent av hönorna i Sverige finns inom den ekologiska äggindustrin (1). Inhysningen liknar i regel den för vanliga "frigående". Hönorna hålls i stallar med stora grupper på upp till 3000 djur, men de ska ges tillgång till en gräsbevuxen rasthage utomhus under sommarhalvåret. De får vara högst sex hönor per kvadratmeter istället för nio (16). Det är samma högproducerande raser, samma slaktmetoder och samma kläckerier där tuppkycklingarna dödas som används även inom ekologisk äggproduktion. Undersökningar har visat att även om höns erbjuds utevistelse så är det långtifrån alla som hittar ut, speciellt i grupper på flera tusen höns. Troligen har minst hälften av de ekologiska hönorna aldrig varit ute (17).

Källor

  1. Svenska Ägg, personligt meddelande, 2 februari 2016.
  2. Djurskyddsmyndigheten & Jordbruksverket (2007) Rapport över Sveriges genomförande av förbudet mot icke inredda burar.
  3. Statens Jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om djurhållning inom lantbruket m.m. SJVFS 2010:15, saknummer L100.
  4. Albentosa M. J. & Cooper J. J. (2004) Effects of cage height and stocking density on the frequency of comfort behaviours performed by laying hens housed in furnished cages. Animal Welfare 13: 419-424.
  5. Dawkins M. S. & Hardie S. (1989) Space Needs of Laying Hens. British Poultry Science 30: 413–416.
  6. Genomgång av inspektionsprotokoll från länsstyrelsen i Östergötland, 2011-2012. Läs mer här
  7. Wall, H. (2003) Laying Hens in Furnished Cages - Use of Facilities, Exterior Egg Quality and Bird Health. Doktorsavhandling, SLU Uppsala.
  8. Schrader, Krösmann & Müller (2008). Does the height of perches matter fo laying hens? Proceedings of the 42nd congress of the ISAE. Dublin, Ireland, 5–9 August 2008.
  9. Neuschütz K. & Odén K. (2005) Höns - raser, skötsel, uppfödning. Natur och Kultur.
  10. Keeling L. (2003) Försämras djurskyddet i stora besättningar och stora djurgrupper? Avsnitt i: Smittskydd och djurskydd i stora besättningar. Rapport MAT 21 nr 4/2003.
  11. Jordbruksverket (2016). Matsvinn inom ägg- och matfågelproduktion.
  12. Livsmedelsverket. Personligt meddelande 2016-02-04.
  13. Djurskyddsmyndigheten (2006) Djurskydd vid svenska fjäderfäslakterier. Rapport 2006:02.
  14. The European Food Safety Authority (2004) Scientific Report of the Scientific Panel for Animal Health and Welfare on a request from the Commission related to welfare aspects of animal stunning and killing methods.
  15. SLU/Jordbruksverket (2007) Koldioxidavlivning av värphöns i inhysningsstallar. Dnr 31-12917/07.
  16. KRAV:s regler.
  17. Knierim, U (2006) Animal welfare aspects of outdoor runs
    for laying hens: a review. NJAS - Wageningen Journal of Life Sciences, 54-2.