Hoppa till huvudinnehåll

Att volontärarbeta med vilda djur i Sydafrika

Att volontärarbeta med vilda djur i Sydafrika
Samtliga foton: Anna Petersson

Anna Petersson reste i januari 2017 till Sydafrika för att volontärarbeta med stora kattdjur. Här är hennes berättelse som innehåller lärdomar och tips för dig som också vill arbeta volontärarbeta med djur.

"Jag och min kompis hade länge pratat om att volontärarbeta med djur. I januari 2017 slog det äntligen in! Men det var egentligen bara ren tur att vi hamnade rätt.

Vi började leta efter en plats att resa till med hjälp av Google och helt ovetandes om avelsfarmer, troféjakt och benhandel så stod det till slut mellan tre olika projekt och vi valde ett som arbetade med  stora kattdjur i Sydafrika. Dumt nog så ställde vi inte de viktigaste frågorna förrän efter vi hade bokat resan. ”Varför är djuren i inhägnader?”, ”Föder ni upp djur?”, ”Tar ni jobb från lokalbefolkningen?” Tack och lov fick jag precis de svar jag ville ha, och hoppades bara på att de talade sanning.

Tiden började närma sig, vi var pirriga och visste inte vad vi skulle förvänta oss. Vi hade aldrig gjort något liknande. Många vi kände frågade ”Ska ni åka ner och ta hand om och kela med lejonungar?”, vi kunde inte svara på detta. Vi visste inte.

Det blev den 21 januari, vi flög från Kastrup och efter att ha varit på resande fot i nästan ett helt dygn var vi äntligen framme på farmen i närheten av Stanford. Vi möttes av en väldigt kärleksfull personal, mycket information och sammanlagt 23 djur.

Dagen därpå fick vi följa med på en guidad tur. Då fick vi veta djurens sorgliga förflutna och sanningen bakom många så kallade ”sanctuarys”, fristäder för djur. Det var som ett slag i ansiktet. Hur hade vi kunnat missa detta?

Lejonindustin i Sydafrika är väldigt stor. Ungarna tas från deras mammor när de bara är några dagar gamla, de säljs till turistiga ställen för att folk ska kunna klappa och kela med lejonungarna, och när de blir större kan man gå en så kallad ”bushwalk” för en slant. När de blir vuxna säljs ofta hanarna till gårdar som ordnar jakter och honorna tas tillbaka till farmerna för att användas för avel, avel, avel. I princip hade alla djuren på den farmen vi var på räddats från avelsfarmer.

Jubatus och Achilles var två sådana hanar. När Jubatus, eller Jubi som han kallades, räddades var han förlamad i bakbenen. Han hade fått A-vitamin brist som hade behandlats fel. Han var ”bara” ett av många lejon, ingen vinst, ingen förlust. När han räddades och kom till fristaden fick han den hjälp han behövde och idag kan han gå igen.

Achilles och Jubatus

Ett annat exempel är de två tigrarna. De räddades från en avelsfarm där man sysslade med så kallad ”tiger bone trading”.

Folk avlar tigrar för att använda deras skelett för ”mediciner”. Det är en myt som folk tyvärr fortfarande tror på. Arabella och Raise räddades från att bli skeppade till Amerika för att bli slaktade för deras skelett, skinn och blod.

Arabella och Raise

Obi och Oliver, levde i små inhägnader med många andra lejon, fick slåss om sin mat och hade inget rent vatten. Stängslet runt deras inhägnader var något i stil med hönsnät, så de som jobbade på den avelsfarmen var rädda och petade djuren med pinnar och kastade stenar på dom för att hålla dom borta från stängslen.

När de blev räddade hade även Obi A-vitamin brist och kunde knappt gå. Och var så smal att han såg ut som en jaguar.

Obi och Oliver före räddningen
Obi och Oliver efter räddningen

I Sydafrika finns det ungefär 200 avelsfarmer, och 7 riktiga fristäder för djur.  

Vad är då en ”riktig fristad”? Lätt att svara på: 1) ingen uppfödning av djuren, 2) ingen handel med djuren och 3) ingen fysisk kontakt med djuren (annat än vad som är nödvändigt för djurens välmående och hälsa).

Vad gör man då ifall man kommer till ett projekt som verkade jättebra, men inte är bra?

Försök att ta dig därifrån. Håll någon uppdaterad om var du är och om dina planer. Kontakta Svenska Ambassaden i värsta fall för att få hjälp.

Tyvärr är många väldigt ovetande (lika som vi var) om förhållandena innan de åker på volontärarbete. Det är även vissa som är vetande, men som blir lurade. Här är mina tips innan man åker på volontärarbete med djur:

Googla, googla, googla. Granska reklambilderna från gårdarna, om du ser människor kela med djur. Välj bort den gården. Ta reda på hur du kan avbryta besöket/projektet om du så önskar under visiten i landet. Se dokumentären ”Blood Lions" innan du fattar ditt beslut. Ta kontakt direkt med ägarna istället för en organisation. Ställ raka frågor och kräv raka svar:

  • Avlar ni djur?
  • Säljer ni djur?
  • Klappar/kelar/går ni med djuren?
  • Vad är djurens historia?
  • Får alla djuren leva kvar på gården tills de dör?
  • Tar volontärerna jobb från lokalbefolkningen?
  • Varför är djuren i inhägnader?

Min kompis och jag hade bara ren tur som hamnade rätt. Så snälla, gör er research innan ni åker, för er skull och för djurens. Var krävande och kräsna med valet.

Tillsammans kan vi göra skillnad!"

Birgitta Wahlberg

Birgitta Wahlberg | Ansvarig för internationella frågor

28 juni 2017

Har du fått nog av trånga hönsburar, långa djurtransporter och plågsamma djurförsök?

Bli medlem