Hoppa till huvudinnehåll
Typ av gåva
  • min 50 kr/mån
kr/mån

Camillas krönika: Hon varnade om djurfabrikerna för 100 år sedan

Djurfabrikerna har inte alltid funnits. Det är viktigt att komma ihåg när de idag känns som en absurd men normal del av vår livsmedelsproduktion. En som såg djurfabrikerna växa fram och varnade för dess konsekvenser var Nanny Palmkvist. Men istället för att bli lyssnad på blev hon motarbetad och stämplad som galen.

Nanny Palmkvist föddes år 1862 i en ganska vanlig bondefamilj i södra Sverige. Hennes pappa var mjölnare och jobbade sig snart upp till att hantera en egen kvarn, vid en stor gård utanför Landskrona. På just den gården var man tidig med att industrialisera mjölkproduktionen. De gick från att ha ett fåtal kor till 300 på bara några år och maskiner började användas i processen. Innan industrialiseringen sågs färsk komjölk främst som en råvara att ge till små barn och sjuka, men blev med maskinernas hjälp det en bredare produkt. Nanny såg med andra ord mjölkindustrins industrialisering på nära håll. Redan som ung valde hon dessutom att bli vegetarian efter att ha sett en höna nackas.

Nanny utbildade sig till lärarinna och jobbade i närmare trettio år i den svenska folkskolan. Här hade hon mycket tankar om hur undervisningen behövde utvecklas. Hon föreslog samundervisning oavsett ekonomiska resurser och kön, ville att skolan skulle separeras från kyrkan och att undervisningen skulle ske nära naturen. Men hon hade också synpunkter på hemkunskapen, främst för att den innehöll så mycket animaliska produkter.   

“Jag fruktar att sysslandet med dödade djur, djur, som barnen i ett annat sammanhang funnit vackra, djur som barnen lärt sig hålla av, styckandet av deras kroppar i filéter, bogar, stekar, kalops o.s.v. vill verka vid så unga år icke endast vidrigt utan i hög grad störande, förråande på barnasinnet och barnets uppfattning, samt motverka en etisk uppfostran.”

Även idag diskuteras den kognitiva dissonans som det innebär att å ena sidan lära barn att älska djur och å andra sidan lära dem att äta dem. Kiosker med korv med bröd ställs påpassligt bredvid inhägnader med grisar på djurparker. Behöver jag skriva att Nanny inte fick något gehör för sina synpunkter 80 år innan vegovågen forsade in över Sverige?

Efter att Nanny gått i pension från läraryrket köpte hon en gård utanför Helsingborg där hon ville bygga upp en ny form av samhälle, som skulle leva i samklang med naturen. Hon skaffade snart också en ko som hon döpte till Kusse Musse och som fick dela vardagen med henne och hennes fosterdotter Maj på gården som hon kallade Högatoft. Kusse Musse står aldrig uppbunden eller är inlåst, utan strövar lika fritt som människorna runt i bygden:

“Det var min avsikt att göra praktiska försök för en naturligare behandling av husdjuren på Högatoft”.

Redan tjugo år tidigare, 1905, var Nanny med och startat upp en lokal djurskyddsförening i Helsingborg. Hon menade att det ingår i samhällets uppgifter att sprida kunskaper om “djurens lika rätt med människan till frihet och liv”. Hon ansåg dessutom att “husdjursskötseln av idag är den svåraste art av djurplågeri såsom fullständigt i strid med djurets naturliga levnadssätt”. Detta ville hon förändra och utforskade flera alternativa sätt på sin gård.

Men det är inte helt enkelt. Grannarna i bygden är inte överförtjusta i idén om en helt frigående ko. Ibland besöker Kusse Musse deras beteshagar och grannarna börjar kräva ersättning för nertrampad klöver och “ett hopp in i en havreåker”. Småsint, kan tyckas, men de uppskattar inte Nannys nya idéer om djurhållning och vegetarisk mat. Hon ses som en galen tant från stan med tokiga idéer.

Men Nannys idéer var väl genomtänkta. Hennes erfarenheter från uppväxten hade präglat henne starkt och hon hävdade bestämt att mjölk från djur som stått bundna sju månader om året omöjligt kan vara bra att dricka. Hon menade även att den onaturliga uppdrivning av mjölkproduktionen, som nästan rent industriellt bedrevs i Skåne, var skadlig för både djur och människor:

“En ko kan ge en 10–15 liter om dygnet. Om man med allehanda konstlade medel driver upp det till 20–30 liter per dygn så måste detta innebära ett djurplågeri och denna mjölk borde icke få användas till människoföda.”

Hon vände sig också emot att kalvarna togs ifrån korna vid födseln för att mjölken skulle kunna gå till människor istället och kallar det oförsvarbart. Ett förfarande som fortfarande är praxis i mjölkindustrin idag. Hon skräder inte med orden, det gjorde hon sällan:

“Här salubjudes denna ruttna mjölk från fängslade djur. Det är ej endast mord. Det är något mer.”

Hon föreslog istället att människor borde äta mer grönsaker, potatis tre gånger om dagen, men också andra rotfrukter, baljväxter, grönsaker och frukt:

“Människan är och förblir dock växtätare. Och förbrytelser mot naturen straffar sig.” 

Förbrytelser mot naturen straffar sig, skrev Nanny och jag kan inte låta bli att tänka på det senaste två årens pandemi. Ledande experter menar att en av de största epidemiologiska riskfaktorerna är just den industriella uppfödningen av djur. Men ändå låter vi det fortsätta. Nanny Palmkvist såg djurfabrikerna växa fram och varnade, men blev klassad som galen. Nu vet vi att hon hade rätt och det är lätt att vara efterklok. Men djurfabrikerna har inte alltid funnits och behöver därmed inte heller fortsätta finnas. Nu är det dags att agera därefter. Det är dags att montera ner djurfabrikerna, vi kan inte vänta i hundra år till.

Källa: Att arbeta för en idé är att leva - en biografi om Nanny Palmkvist (2020)

 

Porträttbild på Camilla Bergvall

Camilla Bergvall | Riksordförande

5 november 2021

Har du fått nog av trånga hönsburar, långa djurtransporter och plågsamma djurförsök?

Bli medlem