Hoppa till huvudinnehåll

Cancerforskaren som fick nog

Cancerforskaren som fick nog
Foto: Petrus Iggström

Forskaren Stina Oredsson sprutade in tumörer i bukhålan på möss för att studera hur cancercellerna växte. Men hon stod inte ut med att se hur mössen svällde upp som ballonger och dog. Hon bestämde sig för att forska utan djurförsök.

Provrör i stället för att operera in tumörer på levande möss. Allergitester på cellodlingar i stället för i ögonen på djur. Skriva ut mänsklig hud i en skrivare. Eller räkna matte i stället för att utsätta hundar för insulindoser. Möt pionjärerna som forskar och utvecklar metoder som är effektivare än djurförsök.

Denna text publicerades ursprungligen i Tidningen Djurens Rätt nummer 1/2018. Läs fler texter i serien här. Text av Bruno Lundgren.

Det stänker runt fötterna när vi promenerar fram i regndiset vid Lunds universitet. Vi går förbi en byggnad som ser lite märklig ut. De stora fönstren i gatunivå är mörklagda.

– Därinne håller man på med djurförsök, säger Sofia Kamlund, doktorand som ingår i professor Stina Oredssons forskargrupp.

Här vid biologiska institutionen, liksom inom hela forskningsvärlden, är det norm och det mest normala att forska med djurförsök. Mellan 50 miljoner och upp till över 100 miljoner djur bedöms användas i försök i hela världen varje år. Någon tillförlitlig statistik finns inte att tillgå. I Sverige påbörjas försök årligen på närmare 600 000 djur, enligt siffror från Jordbruksverket.

I dörren möter vi Stina Oredsson. Hon leder en forskargrupp som aktivt valt att inte använda djurförsök i sin forskning. I början av sin forskarbana gjorde Stina Oredsson emellertid som alla andra, utan att tänka något vidare om saken. Hon sprutade in tumörer i magarna på möss och studerade hur cancercellerna växte och hur de svarade på cellgiftbehandling.

– Buken på mössen växte fruktansvärt, tills de blev som uppblåsta ballonger, och sedan dog de, säger hon.

Stina Oredsson fick avsmak för att använda djur i sin forskning. Hon började leta alternativ. Innan vi följer med Stina Oredsson och Sofia Kamlund in i labbet tar vi av oss skorna, tvättar händerna och tar på klatschiga hårnät och matchande rockar.

I labbet står ett flertal mikroskop och datorskärmar på bänkarna. Överallt, i olika skåp förvaras massor av glasbehållare fyllda med röd vätska. Det är denna vätska som Stina Oredsson och hennes kollegor använder i sin forskning – i stället för möss.

Vätskan i flaskorna innehåller mänskliga cancerceller som tagits från tumörer som avlägsnats vid operation. Forskarna försöker ta fram nya gifter mot cancercellerna och studerar hur olika nya unika ämnen påverkar cellerna.

En fördel med den metod som Stina och hennes kollegor använder, till skillnad från att ha cancercellerna växande i djur, är att cellerna nu lättare kan studeras. Cellodlingsflaskan placeras helt enkelt under ett mikroskåp.

– Oh, titta, där håller en cell på att dela sig, säger Stina och pekar på en datorskärm bredvid mikroskopet, där vi i just denna stund kan se hur en aggressiv cancercell långsamt men bestämt håller på att dela sig i två.

Det yttersta målet med Stina Oredssons forskning är att hitta cellgifter som kan slå tillbaka de aggressiva cancercellerna.

Med sin metod behöver Stina Oredsson inte längre några möss eller andra försöksdjur. Därmed slipper ett stort antal djur att lida i onödan. Anledningen till att hon tidigare sprutade in cellerna i möss var att de skulle fortsätta att leva, för att sedan kunna studeras.

Celler behöver en miljö att leva i för att inte dö. De överlever inte på luft. För att hålla cellerna vid liv i cellodlingsflaskorna används en näringslösning. Det är i själva verket denna som är den rödfärgade vätskan. Cellerna syns inte med blotta ögat.

För Stina Oredsson och hennes kollegor, som har ambitionen att bedriva en helt och hållet djurfri forskning, innebär dock näringslösningen som omger cellerna i flaskorna ett problem. Näringslösningen, eller mediet, som Stina säger, måste enkelt beskrivet innehålla blod för att cellerna ska överleva. Det som används nästan uteslutande inom forskningen är kalvserum, som man får från ofödda kalvar.

Det råder inga tvivel om vad Stina Oredsson anser om den industri som tillhandahåller blod från kalvfoster till en stor del av världens forskare som använder cellodling som metod. När hon engagerat förklarar hur levande kalvfoster tappas på blod tills de dör förstår man motiveringen till ”Nordiska forskningspriset för alternativ till djurförsök” år 2012, då hon prisades med bland annat formuleringen: ”Få om ens någon lärare har lärt upp så många studenter i cellodlingens möjligheter att ersätta djurförsök”.

För att få fram serum från kalvfoster, förklarar Stina, plockas den levande kalven, tillsammans med moderkakan, ur kons livmoder. Därefter trycks en nål in i hjärtat på den nästan fullgångna kalven, varpå den av egen kraft får pumpa ut sitt blod – tills den dör Stina Oredsson uppger att det varje år dödas 1,5 till 2 miljoner kalvar på detta sätt, för att få fram så kallat fetalt kalvserum.

Stina Oredssons forskargrupp har som mål att odla celler helt utan produkter från djur, men för det krävs en hel del kostnadskrävande forskning. Under tiden som denna forskning pågår har Stina Oredssons kommit fram till ett alternativ. Letandet har tagit henne till USA, till så kallade ”donor horse herds”, där man tar blod från levande hästar som lärs upp att donera blod. Hon har undersökt förhållandena som hästarna lever under, och såvitt hon kan bedöma, har hästarna en hygglig tillvaro.

– Dessa bloddonationshjordar hålls främst för veterinärmedicinska behov när hästar måste opereras, säger hon.

Om forskagruppen hade använt fetalt kalvserum, skulle det behövas tio liter om året, vilket skulle innebära att mellan 50 till 100 kalvfoster hade behövt sätta livet till, beroende på hur stora fostren är.

Att alternativ till kalvserum fungerar lika väl i forskningen, har Stina Oredsson visat i praktisk handling. Hon berättar stolt att inget fetalt kalvserum används i undervisningen och att hennes studenter uppmanas att tänka nytt och att inte använda fetalt kavlserum.

– Vi kan inte gå baklänges in i framtiden, som hon säger. Trots det är hon en av få, som hittills ersatt kalvserum.

– Fler är nog intresserade, men det krävs ett engagemang och att man lägger tid på detta. Det krävs att forskare tar ett steg bakåt och inte bara blint rusar på i sin forskning och forskar på i samma spår. Det är ju också så att forskning bygger på tidigare resultat. När man byter ut något måste man verifiera att det nya ger liknande resultat, säger Stina Oredsson.

– Men om det kom ett krav från politiken att fetalt kalvserum skulle fasas ut så skulle forskarna fixa det. Eller om det kom mer forskningsmedel för att hitta helt djurfria cellodlingsmedier, ja, då skulle forskarna fixa det också.

Själv är Stina Oredsson övertygad om att forskningen kan förändras och bli helt djurfri. På samma sätt som hon har visat att det fungerar att studera cancerceller utan att spruta in tumörerna i möss, har hon visat att det fungerar utmärkt att skippa blod från kalvfoster.

– Det är min absoluta övertygelse att också användningen av fetalt kalvserum kommer att upphöra i framtiden, säger hon där hon går med snabba steg i labbet.

– Kan vi åka till månen kan vi fixa det här. Och det är inte bara för djurens skull, forskningen blir också bättre, billigare och mer tillförlitlig. Så varför inte?, frågar hon retoriskt.

Peter Nilsson

Peter Nilsson | Ansvarig digitala kanaler

23 april 2018

Har du fått nog av trånga hönsburar, långa djurtransporter och plågsamma djurförsök?

Bli medlem