En självmedveten liten fisk

Självmedvetande innebär att vara medveten om sig själv som en självständig varelse. Det finns en standardiserad metod för att undersöka detta, som kallas spegeltestet.

Det går ut på att sätta en färgprick i ansiktet på den som ska undersökas och sedan låta djuret se sig själv i en spegel. Om djuret undersöker pricken i sitt eget ansikte snarare än i spegeln, ses det som ett tecken på en förståelse för att det är djuret själv som avspeglas. Människobarn brukar förstå detta när de är runt två och ett halvt år gamla.

I testet med den blå putsarfisken, ungefär stor som ett finger, gjordes just detta och forskarna gjorde iakttagelsen att fiskarna verkade vara medvetna om pricken och sin egen spegelbild, vilket tas som ett bevis på att de är självmedvetna, medvetna om sin egen existens.

Resultatet har ifrågasatts, men listan på djur som blivit ”godkända” i spegeltestet börjar bli lång: rhesusapor, skator, bonoboer, elefanter, schimpanser, gorillor, späckhuggare och delfiner…

Att inte klara testet är förstås inte ett bevis för att ett djur inte är självmedveten då det kan finnas många andra förklaringar till att inte undersöka pricken i sitt ansikte. En kritik av spegeltestet är att det är helt inriktat på syn, medan dofter är mycket viktigare för många djur. 

Om ett djur är självmedvetet eller inte är inte heller avgörande i frågan om hur vi ska behandla djuret, där är t.ex. förmågan att uppleva smärta och lidande en mer avgörande faktor. Däremot säger det något om djurvärlden, och djurs mentala förmågor, är något betydligt mer komplext än vad vi ofta utgår från.