Kärringen MOT strömmen

Mian Lodalen har varit med länge nu. Googlar du ”riksflata” är det träffar på Mian du får, när hon började ställa sig på barrikaderna klassades homosexualitet fortfarande som mental rubbning. I sitt sommarprat kallade hon solidariteten ”ett pansar mot förtvivlan och hopplöshet”, och uppmanade lyssnarna att organisera sig. Att kämpa tillsammans är det mest meningsfulla hon upplevt, ända sedan hon som tonåring ockuperade den gamla brandstationen i Jönköping som därmed blev efterlängtat kulturhus i stället för turistflopp.

I mars 1982 hoppade Mian in i en sketen buss med andra Djurens Rätt-aktivister och skumpade till norska Ålesund för att spela gatuteater mot klubbningen av sälar. Det slutade för övrigt med en nära döden-upplevelse – motdemonstranter hivade hinkar med vatten över dem, gruppen flydde och den stressade busschauffören backade så bakhjulen balanserade på kajens kant. Kamp lönar sig och skam den som ger sig, numera är det förbjudet att handla sälprodukter i EU. Och det var på vägen hem från Ålesund som Mian slutade äta kött.

– Det är en massa grejer jag inte kommer vara stolt över i mitt liv, men jag är jävligt glad att jag slutade äta djur. Men det är också det bästa jag gjort för mig själv. Det har skapat ett lugn, att jag i alla fall inte är en del av detta barbari. Jag sover bättre om nätterna helt enkelt.

Detta är ett utdrag ur en intervju med Mian Lodalen från en artikel i Tidningen Djurens Rätt nr. 3/2022.