Minkar – lata eller aktiva rovdjur?

Johan Dalén, VD för Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund, uttalar sig i en artikel i Sydöstran den 7 mars om minkars naturliga beteende. Så här citeras han i tidningen:

”Johan Dalén är van att diskutera minknäringens vara och inte vara. Han menar att det inte är särskilt onaturligt att ha minkar i bur.
– I det vilda kan de röra sig över stora områden för att skaffa mat. Men det gör de bara för att de måste, säger han och berättar om studier på minkar som haft tillgång till mat på nära håll:
– Då ligger de mest och sover i sin lya. Egentligen är minkar rätt lata.”

Johan Dalén och hans branschorganisation påpekar ofta att vi måste se till fakta och forskning så har vi sammanställt sex expertröster som visar att hans påstående om att det är naturligt att hålla minkar i små gallerburar är, för att tala klarspråk, rent nonsens.

1. ”Minkar är aktiva rovdjur vars naturliga beteende är att röra sig över stora områden, jaga, klättra och simma. En stor del av jakten sker i vatten. Till skillnad från många andra djur i fångenskap är minkar inte anpassade att leva i grupp, då de är revirhävdande och lever solitärt i naturen. I burar på minkfarmer leder grupphållningen allt för ofta till slagsmål med bitskador som följd. Deras levnadsvillkor skiljer sig mycket från det liv de är anpassade för."
   Det skriver följande experter i en debattartikel i Svenska Dagbladet: Johan Beck-Friis, leg veterinär, Louise Hernander, biolog med inriktning etologi och djurvälfärd, Johan Lindsjö, leg veterinär, Sivert Lindström, professor emeritus i cellbiologi, Olle Rydell, leg veterinär, länsveterinär och Sverre Sjölander, professor emeritus i zoologi.
2. “Minken har bara hållits i fångenskap i knappt 100 år. Domesticeringen har därmed bara inletts. Även om man skulle avla minkar i hundratals generationer skulle de aldrig bli anpassade till burarna, så lätt kan man inte göra om det grundläggande naturliga beteendet.”
   Per Jensen, professor i etologi till Tidningen Djurskyddet år 2010.
3. Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap slog tidigt fast att pälsindustrin inte lever upp till djurskyddslagens krav då det gäller hållning av minkar. De ansåg att minkarna inte gavs möjlighet att bete sig naturligt och att det leder till hög grad av beteendestörningar. Man konstaterade även att minkarna inte hade tillgång till större mängder av vatten att vistas i eller sysselsätta sig med. SVS efterlyser i en uppföljande rapport initiativ för att komma tillrätta med beteendestörningarna. De konstaterar också att strävan måste vara att minkarna ska kunna utöva så mycket som möjligt av sina naturliga beteenden. (Källor: Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap (1990) SVS pälsdjursutredning: för bättre välfärd hos farmad mink och räv. Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap (1996) Uppföljning av SVS pälsdjursutredning från 1990.)
4. En statlig utredning (Djurens välfärd och pälsdjursnäringsutredningen, SOU 2003:86) konstaterade 2003 att hållningen av minkar måste förändras. Utredningen föreslog att minkindustrin senast 2010 skulle ha utvecklat sin djurhållning så att beteendestörningarna upphört. Om så inte skedde, ansåg utredningen att hållningen kunde förbjudas helt eller delvis.
5. Sveriges veterinärförbund har slagit fast att minkar på pälsdjursfarmer inte kan få utlopp för sina naturliga beteenden och att detta medför ett stort lidande för djuren. Samma slutsats har nåtts i en Europeisk expertrapport som konstaterat att berövandet av möjligheten att klättra, simma eller utföra andra viktiga behov orsakar omfattande djurskyddsproblem och beteendestörningar. (Källa: European Commission (2001). The Welfare of Animals Kept for Fur Production – Report of the Scientific Committee on Animal Health and Animal Welfare.)
6. På minkfarmerna har de ingen tillgång till simvatten trots att de är semiakvatiska djur (dvs. kan röra sig smidigt över både land och i vatten) samt har simhud mellan tårna. Detta hindrar dem från att utföra ett grundläggande beteende. Forskning har visat att minkars stressnivå höjs lika mycket när de berövas tillgång till simvatten som när de berövas tillgång till mat och de är beredda att arbeta hårt för tillgång till simvatten. (Källa: Mason et al. (2001) Frustration of fur-farmed mink. Nature 420: 35–36.)