Hoppa till huvudinnehåll
Typ av gåva
  • min 35 kr/mån
kr/mån

Tidningen Djurens Rätt möter Rachel Bråthén

I senaste numret av Tidningen Djurens Rätt pratar vi med världens yogapersonlighet nummer ett, Rachel Bråthén. Det blir ett samtal om att ha två miljoner par ögon på sig, att mitt i natten kräla i karibiska diken i jakt på övergivna valpar, den adopterade fyrbenta familjen och hur man egentligen räcker till som människa och djurvän.

Detta är en förkortad version av en artikel från Tidningen Djurens Rätt nr. 2/2021. Intervjun är gjord av Maja-Stina Skarstedt, hela artikeln hittar du i tidningen. Har du inte redan tillgång till tidningen ingår den i det välkomstpaket du får när du blir medlem i Djurens Rätt.

Kanske blev hennes intresse för djur så stort eftersom de var så oåtkomliga. Rachel tog ändå varje chans att vara dem nära.
– Jag räddade sniglar från vägen, spindlar ut ur huset och myggor fick man inte döda för mig. Runt omkring tyckte de nog att jag var lite töntig, men så där har jag alltid hållit på.

Senare blev hon intresserad av vegansk kost – mest av hälsoskäl från början. Vegan blev hon samtidigt som hon la om väldigt mycket i sitt liv, inte bara kosten. Men i takt med mer vegomat på tallriken försvann också hennes allergier och nu kvarstår bara en känslighet för katt och häst.
– Jag tror absolut att livsstil har mycket med allergier att göra, om kroppen är stressad eller inflammerad. Jag mår så mycket bättre nu.

Rachels miljöintresse har kommit ju mer hon lärt sig med tiden.
– Då är det svårt att inte få panik. Från början blev jag vegan för hälsans skull, men nu har det blivit en etisk fråga. Jag vill inte att några djur tar skada på grund av min livsstil. Och varför ska jag äta djur om det finns minst lika goda alternativ?

I det karibiska hemmet på Aruba lever Rachel med fyraåriga dottern Lea Luna, maken Dennis och tre hundar. När familjehunden Sgt Pepper dog plötsligt år 2015 startade Rachel och maken en omplaceringsorganisation, Sgt Peppers Friends där de nu räddat över 2 000 hundar och katter med hjälp av en stor grupp volontärer.

För tillfället finns det 130 djur som behöver nya hem och det har blivit svårare att få djuren till nya hem under pandemin.
– I Karibien är det inte lika vanligt att folk kastrerar sina djur, så väldigt många djur är hemlösa.

Rachel minns tillbaka till den första tiden när organisationen byggdes upp och hon själv låg i diken klockan två på natten för att rädda hundvalpar. Ett tag bodde 15–20 hundar hemma i huset och Rachel matade en del valpar med flaska.
– Min man fick till slut införa en regel – om jag tar hem ett djur måste vi ha hittat ett nytt hem inom två veckor, annars skulle vi bli den galna djurfamiljen. Det var bra för mig. Att också fokusera min tid där jag kan göra bäst nytta – det var inte i diken klockan två på natten, utan genom att samla in pengar och marknadsföra organisationen, säger Rachel.

Den där avvägningen är svår. Att vara djupt engagerad i en fråga som djurens rättigheter och vill göra allt som står i din makt samtidigt som du måste ha balans för att inte gå under själv – vilket Rachel själv kämpat med under åren.
– Ja, verkligen. Både för egen del, men också för våra volontärer. Vi kan inte säga ja till vem som helst, för ibland har vi behövt ta hand om volontärerna istället för djuren. Många vill ge allt, men det går inte om du är ogrundad och inte i balans. Jag gör bäst skillnad för världen när jag själv mår bra. Och när jag själv tog klivet till vad jag verkligen borde fokusera på så blev det mycket bättre för organisationen.

Detta är en förkortad version av en artikel från Tidningen Djurens Rätt nr. 2/2021. Intervjun är gjord av Maja-Stina Skarstedt, hela artikeln hittar du i tidningen. Har du inte redan tillgång till tidningen ingår den i det välkomstpaket du får när du blir medlem i Djurens Rätt.

Josefin Strang

Josefin Strang | Chefredaktör, Tidningen Djurens Rätt

15 juni 2021

Har du fått nog av trånga hönsburar, långa djurtransporter och plågsamma djurförsök?

Bli medlem