Hoppa till huvudinnehåll
Djur i livsmedelsindustrin

Förmåga till lidande hos fiskar

Frågan om fiskars förmåga till lidande har väckt mycket debatt under lång tid, men numera råder en utbredd enighet om att fiskar kan känna smärta.

Såväl EU:s expertmyndighet i djurskyddsfrågor(1) och det svenska centrumet för djurvälfärd(2) har under de senaste åren kommit med rapporter som säger att forskningen tyder på att fiskar kan uppleva smärta och annat lidande.

Vad är smärta?

Två olika begrepp används för att beskriva smärta: nociception, som är nervernas och musklernas reaktion när kroppen blir skadad, och smärta, som är den medvetna upplevelsen av smärta. För att det ska anses bevisat att någon kan känna smärta, måste den individen både ha nociceptorer (nervceller som tar emot smärtsignaler), ett centralt nervsystem som behandlar informationen, och reagera med sitt beteende på smärtan.(2)

Bevis för smärta hos fiskar

Det har först relativt nyligen visats att fiskar har nociceptorer(3) och plågsamma experiment har även visat att de upplever smärtan som negativ. När forskare injicerade bigift och ättiksyra i läpparna på regnbågslaxar, visade de tydlig påverkan genom att bland annat skrapa munnen mot botten, vagga fram och tillbaka, låta bli att äta och andas snabbare. De reagerade också apatiskt på nya föremål som sattes ner till dem.(3-5) När fiskarna fick smärtstillande medel, morfin, uppförde de sig däremot som vanligt.(4)

Fiskar kan också precis som andra ryggradsdjur tillverka morfinliknande ämnen, s.k. kroppsegna opiater, och deras funktion är rimligtvis just att lindra smärta.(6) Anledningen till att vissa forskare länge tvivlade på att fiskar kan känna smärta är att fiskarnas hjärnor är annorlunda uppbyggda än andra ryggradsdjurs. Till exempel så har de ingen neocortex, en hjärnstruktur som antas vara viktig för smärtupplevelsen hos bland annat oss primater.(6) Men fiskar har andra delar av hjärnan som fyller samma funktion. Dessutom vet man att upplevelsen av smärta inte äger rum bara i en del av hjärnan, det är en komplicerad process.(6)

Fiskar minns och undviker smärta

En studie har visat att karpar som fångats på krok men sluppit undan undviker att ta ett bete i upp till tre år därefter.(7) Det visar tydligt att det är en obehaglig upplevelse att få en krok i munnen, och att det sätter djupa spår. Det har även gjorts liknande försök med torskar, där de flesta efter att ha nappat en gång inte tar ett bete på krok ens efter att de fått svälta.(8)

Rädsla

Lidande kan ta sig fler former än smärta; rädsla, ångest och stress är andra exempel. Genom experiment har forskare dragit slutsatsen att fiskar kan vara rädda.(9) De förvarnade fiskar om att något skrämmande skulle hända, och såg hur de valde att simma från platsen efter en stunds betänketid. Just betänketiden tyder på att det inte är fråga om ett reflexartat beteende utan ett medvetet övervägande.(10) Rädsla är, liksom smärta och stress, något som de flesta djur har stor nytta av för att överleva och klara sig i sin naturliga miljö.

Stress

Den fysiologiska stressreaktionen är i stort sett identisk hos alla ryggradsdjur, inklusive fiskar.(11) Precis som andra djur kan fiskar få bestående fysiska skador av kronisk stress.(11, 12)

Stressresponsen har utvecklats som ett sätt för djur att kunna ta sig ur akuta situationer genom att antingen slåss eller fly. I naturen är det mycket ovanligt att ett djur utsätts för långvarig stress, och därför är inte kroppen anpassad för att klara av det.(12) I fångenskap är det däremot vanligt med långvariga och upprepade situationer som är stressande för många djur.

Kronisk stress har bland annat setts hos små fiskar som trakasseras av större fiskar i fiskodlingar.(11) Fiskar som tvingas leva i vatten med låg syrehalt eller höga halter av skadliga ämnen och fiskar som ofta transporteras, hanteras eller trängs ihop visar också tecken på kronisk stress.(12) Trängsel har visats ge en ökad stressrespons hos lax och regnbågslax i odlingar.(13) En fisk som utsätts för långvarig stress äter sämre, växer långsammare, får nedsatt immunförsvar och blir lättare sjuk.(12)

Läs mer

 

Källor

  1. EFSA (2009) General approach to fish welfare and to the concept of sentience in fish. Scientific Opinion of the Panel on Animal Health and Welfare. The EFSA Journal 954, 1-27.
  2. Jalmlöv M., Steen M. & Röcklinsberg H. (2011) Kan fiskar känna smärta och/eller uppleva lidande? Rapport från Nationellt centrum för djurvälfärd (SCAW), SLU.
  3. Sneddon L., Braithwaite V. & Gentle M. (2003) Do fishes have nociceptors? Evidence for the evolution of a vertebrate sensory system. Proceedings of the Royal Society of London B 270, 1115-1121.
  4. Sneddon L. (2003) The evidence for pain in fish: the use of morphine as an analgesic. Applied Animal Behaviour Science 83, 153-162.
  5. Reilly S., Quinn J., Cossins A. & Sneddon L. (2008) Behavioural analysis of a nociceptive event in fish: Comparisons between three species demonstrate specific responses. Applied Animal Behaviour Science.
  6. Chandroo K. P., Duncan I. & Moccia R. D. (2004) Can fish suffer?: Perspectives on sentience, pain, fear and stress. Applied Animal Behaviour Science 86, 225-250.
  7. Beukema J. J. (1970) Angling experiments with carp: decreased catchability through one trial learning. Netherlands journal of Zoology 20, 81-92.
  8. Fernö A., Huse G., Jakobsen P. J. & Kristiansen T. (2006) The role of fish learning skills in fisheries and aquaculture. I boken Fish cognition and behavior, ed. Brown C, Laland K & Krause J, Fish and aquatic resources series 11, Blackwell publishing.
  9. Braithwaite V. A. & Boulcott P. (2007) Pain perception, aversion and fear in fish. Diseases of aquatic organisms 75, 131-138.
  10. Yue S., Moccia R. D. & Duncan I. (2004) Investigation of fear in domestic rainbow trout using an avoidance learning task. Applied Animal Behaviour Science 87, 343-354.
  11. Huntingford F. A., Adams C., Braithwaithe V. A., Kadri S., Pottinger T. G., Sandoe P. & Turnbull J. F. (2006) Current issues in fish welfare. Journal of fish biology 68, 332-372.
  12. Pottinger T. (2008) The stress response in fish – mechanisms, effects and measurement. I boken Fish Welfare, ed Branson E J, Blackwell publishing.
  13. Turnbull J., Bell A., Adams C., Bron J. & Huntingford F. (2005) Stocking density and welfare of caged atlantic salmon: application of a multivariate analysis. Aquaculture 243, 121-132.
Fiskar och andra vattenlevande djur
Fiskar
Uppdaterad 20 december 2017

Läs mer

Vanliga frågor

Vad händer med alla djur om vi slutar äta kött, kommer inte massor av arter att dö ut?

De flesta djurarter vi håller för livsmedelsproduktion har vilda artfränder, exempelvis vildsvin. Så länge de finns kvar är det inte fråga om hotade arter, även om tamdjuren skulle minska i antal.

Djurens Rätt har ingen avsikt att domesticerade djur ska sluta finnas. Det vi säger är att alla andra djur precis som vi har rättigheter. De har, precis som vi, rätt att leva och att få förutsättningar att göra det så att de mår bra.

Om fler och fler väljer veganskt kommer efterfrågan på produkter som kommer från djur minska successivt. Om köttet från djurens kroppar, deras mjölk eller ägg inte genrerar intäkter som de gör idag, är det samhället, vi tillsammans, som får betala för att vi ska få de fördelar som finns med att leva i samspel med djur. Redan idag är stora delar av djurhållningen inom lantbruket subventionerad av samhället på olika sätt.

Precis hur en sådan framtid ser ut, det vet varken vi eller någon annan. Djur kan få fördelar av att leva med människor i form av skydd, tillräckligt med mat och rent vatten och veterinärvård vid behov. Men har vi djur i vår vård kommer det också uppstå intressekonflikter när det gäller rörelsefrihet och fortplantning, och interaktioner mellan rov- och bytesdjur.

Många domesticerade djur är helt beroende av människor. Ett exempel är får, som har avlats till att ha en så kraftig pälsväxt att de inte klarar sig utan att bli klippta. I en djurvänlig framtid finns det åtminstone två alternativ: antingen fortsätter vi klippa alla domesticerade får minst en gång per år, eller så förhindrar vi deras fortplantning så att inga fler får som inte klarar sig utan klippning föds. Båda alternativen innebär ett visst mått av tvång och maktutövande, även om det är för djurens bästa i längden.

Det är inte möjligt, och knappast önskvärt, för människor att helt isolera sig från alla andra djur. Vi påverkar andra djur direkt och indirekt nästan vad vi än gör, och många djur söker upp människor för att det är gynnsamt för dem att leva nära oss. Vi måste alltså hitta sätt att interagera med andra djur utan att skada dem.

Länk till svaret

Hur går det med det öppna landskapet om alla blir veganer?

Det finns ingenting som säger att vare sig öppna gräsmarker eller betande djur måste försvinna bara för att alla blir veganer. Många marker hålls redan idag öppna av till exempel hästar, som inte är tänkta som livsmedel. Det går förstås också bra att ha andra djur som håller undan igenväxningen, utan att för den skull döda dem.

En stor anledning till att det öppna landskapet ses som värt att bevara, är att det anses vackert. En annan anledning är att vissa arter av djur och växter bara trivs på gräsmarker.1 Bete och odling av vinterfoder till djur har skapat en särskild landskapstyp, till stor del bestående av arter som flyttat in från sydligare breddgrader, och sedan några årtusenden har det blivit en del av det som vi betraktar som svensk natur.2 Större öppna gräsmarker är egentligen ett ”onaturligt” tillstånd här i Sverige, i betydelsen att det är nästan helt orsakat av mänskliga aktiviteter: skogsskövling följt av odling och hållning av domesticerade djur.2, 3

Det är värt att reflektera över om och varför igenväxning av öppna landskap är ett problem. En aspekt är att buskar och träd som tar tillbaka lite av all den mark vi människor lagt beslag på binder mer kol än våra odlingar, något som kan bidra till att minska klimathotet.

Om vi vill så är det fullt möjligt att hålla landskapet öppet utan betande djur. Vi kan gemensamt betala för att klippa hagmarkerna med slåttermaskiner, precis som vi idag gemensamt betalar för klippta gräsmattor i städernas parker. Biogas- och gödselproduktion med gräs som grund kan också leda till en landskapsskötsel med stora öppna gräsmarker. Viktigt att betänka är att idag finansieras hållning av betande djur till stor del av olika typer av stöd, och djurproduktion med bete har sedan lång tid tillbaka inte varit ekonomiskt lönsamt i sig självt.4

Källor

  1. Naturvårdsverket (2012) Sammanställd information om ekosystemtjänster i Sverige. Rapport.
  2. Ekstam, U., Aronsson, M., Forshed, N. (1988) Ängar. LT förlag/Naturvårdsverket.
  3. Hjort, I. (2003) Ekologi för miljöns skull. Liber
  4. Kumm, K-I (2014) Satsning krävs för att behålla betesmarker. SvD Brännpunkt. http://www.svd.se/satsning-kravs-for-att-behalla-betesmarker_8971628

Läs mer:

Länk till svaret

Vad ska vi gödsla jorden med om all animalieproduktion upphör?

Att all animalieproduktion upphör – och därmed gödselproduktionen – är givetvis ingenting som sker över en natt utan skulle vara en gradvis omställning, där uppfödningen av djur minskar i takt med efterfrågan.

Det går utmärkt att odla vegetabilier utan att använda gödsel från lantbruksdjur. Inget av de näringsämnen som krävs för att få bördig jord har animaliskt ursprung utan kommer från början från vegetabilier.

Att ge foder till djur och sedan använda deras avföring som växtgödning är ett slöseri med energi och gödningsämnen. Djuren tar upp en stor del av näringen i fodret, och tillverkar ingen ny näring - avföringen har därför lägre innehåll av växtnäringsämnena kväve, fosfor och kalium än det som djuren äter. Processandet i mag-tarmsystemet leder till att vissa näringsämnen blir mer lättupptagliga, men den processen kan åstadkommas på andra sätt, utan samma förlust av energi och näring. Sådant som utfodras till djuren kan, tillsammans med matavfall, halm, rester från skogsindustrin med mera, komposteras eller rötas i rötkammare istället. Rötning ger både miljövänlig energi i form av biogas och en rötrest som är utmärkt gödsel. 1, 2 Nästan all näring som fanns i det som lades in i rötkammaren finns kvar efter rötning och biogasproduktion.3

Ett annat djurfritt sätt att gödsla är att odla växter som sedan plöjs ner direkt i åkern, så kallad gröngödsling. Det är något mindre effektivt än rötning.1 Vid både gröngödsling och rötning är det viktigt att använda så kallade kvävefixerande växter, som klöver och baljväxter, för att tillföra kväve till jorden.4 Vi skulle behöva använda en hel del åkermark för att odla dessa växter enbart för gödning i ett djurfritt lantbruk, men inte mer areal än som idag används för djurfoder. Det skulle också bevara en del av de omtyckta öppna landskapen.

Förutom dessa ekologiska gödselalternativ finns förstås konstgödsel, som idag är mycket vanligt i det konventionella lantbruket. Det är svårt att säga om och i så fall i vilken utsträckning konstgödsel kan användas i ett hållbart jordbruk.

Även ”människogödsel”, det vill säga rester från reningsverken, används för gödning, men i dagsläget anses det inte säkert för åkrar där livsmedel odlas utan används för att göda exempelvis energiskog.3 Även gödseln från djur kan innehålla smittämnen och rester av mediciner som antibiotika som kan överföras till det som odlas.

Källor:

1. Jordbruksverket (2006) Gårdsbaserad biogasproduktion – en möjlighet för det ekologiska lantbruket. Råd i praktiken. Jordbruksinformation 1–2006.
2. Salomon, E & Wivstad, M (2013) Rötrest från biogasanläggningar – återföring av växtnäring i ekologisk produktion. SLU, EPOK – Centrum för ekologisk produktion och konsumtion
3. Bioenergiportalen, hemsida: http://www.bioenergiportalen.se/?p=1462&m=997
4. Annell, M (2004) Kan Sverige försörja hela sin befolkning på ekologiskt odlad vegankost?
Examensarbeten inom Trädgårdsingenjörsprogrammet 2004:18

Läs mer:

JTI (2006) Rötrest från biogasanläggningar – användning i lantbruket. JTI informerar, nr 115.
 

Länk till svaret

Har du fått nog av trånga hönsburar, långa djurtransporter och plågsamma djurförsök?

Bli medlem
Djurens Rätt har 90-konto och kontrolleras av Svensk Insamlingskontroll

Allt innehåll © 2016 Djurens Rätt om inte annat anges.