Hoppa till huvudinnehåll

Hönor och tuppar

Över en miljon av hönorna hålls i burar där de inte ens kan sträcka på vingarna ordentligt.

Nästan 8 miljoner hönor hålls i den industriella äggproduktionen i Sverige (1). Hönornas biologi har påverkats, genom avel och ljusprogram, så att de värper nästan ett ägg om dagen, året om. Det sliter mycket på hönans kropp.

Trånga burar

Av hönorna lever omkring 15 procent, motsvarande 1,2 miljoner hönor, i burar (1). De burar som är tillåtna i Sverige innehåller inredning som ska fungera som ströyta, rede och sittpinnar (2). Burarna kallas därför ibland för modifierade eller inredda burar. Det får vara högst 16 hönor i en sådan bur och ytan per höna är 600 kvadratcentimeter, vilket är mindre än ett A4-ark (3). Det begränsade utrymmet gör att fåglarna inte kan flyga, och det är för trångt för att de ska kunna sträcka på benen och vingarna (4, 5). Hönor behöver betydligt större utrymme än burarna medger för att utföra många viktiga beteenden, som att putsa sig (4, 5). Inredningen i burarna fyller inte heller sin funktion. Det är inte ovanligt att det saknas strö i ströbaden (6), och forskning har visat att många hönor aldrig besöker dem även då de innehåller strö eller sand (7). Det "rede" som erbjuds är ett sluttande gallergolv utan bäddmaterial. Sittpinnarna är nära golvet och uppfattas antagligen inte av hönorna som den upphöjda sovplats de behöver (8).

Grupper på tusentals hönor

Av de hönor som inte hålls i bur hålls de flesta inomhus i grupper på tusentals hönor (1). I en naturlig flock är det sällan fler än 20-30 individer (9). De stora gruppstorlekarna innebär att hönorna utsätts för en social situation som de inte är anpassade för (2). Ett allvarligt problem i stora grupper är onormala beteenden som till exempel fjäderplockning och hackning (10). Om fjäderplockning, hackning eller kannibalism utbryter sprider sig beteendet snabbt och många individer kan bli utsatta (2). Det blir ofta hög ammoniakhalt och dålig luftkvalitet i de stora hallarna (6).

Korta liv och plågsam död

Hälften av alla kycklingar som kläcks inom äggindustrin är tuppar. Eftersom de inte lägger ägg dödas de direkt efter att de kläckts. Ungefär 15 000 nykläckta tuppkycklingar dödas varje dag i Sverige (11). Hönorna dödas när de är cirka 1,5 år gamla. Då anses de inte längre lönsamma i produktionen. Omkring hälften av hönorna dödas på slakteri (11, 12). Årligen dör drygt 10 000 hönor i samband med transport till slakt (13). På slakteriet bedövas hönorna med koldioxid eller el (11). Vi elbedövningen hängs hönorna upp i benen vid fullt medvetande och får sedan huvudet nerdoppat i ett strömförande vattenbad. Efter det skärs halsen upp. De hönor som inte dödas på slakteri dödas genom att gasas ihjäl på gården. Detta innebär ett omfattande lidande vid själva gasningen, då hönorna kippar efter luft och blir gradvis medvetslösa under en timmes gasfyllning av stallet (15, 16). En del av de uttjänta hönorna gasas ihjäl i ett mobilt slakteri, "Chickpulp", som sedan maler ner de döda hönsen till minkfoder (11).

Ekologisk äggproduktion

Ungefär 16 procent av hönorna i Sverige finns inom den ekologiska äggindustrin (1). Inhysningen liknar i regel den för vanliga "frigående". Hönorna hålls i stallar med stora grupper på upp till 3000 djur, men de ska ges tillgång till en gräsbevuxen rasthage utomhus under sommarhalvåret. De får vara högst sex hönor per kvadratmeter istället för nio (17). Det är samma högproducerande raser, samma slaktmetoder och samma kläckerier där tuppkycklingarna dödas som används även inom ekologisk äggproduktion. Undersökningar har visat att även om hönor erbjuds utevistelse så är det långtifrån alla som hittar ut, speciellt i grupper på flera tusen höns (18).

För mer information gå vidare till fördjupningsmaterial om djuren i livsmedelsindustrin.

Källor

  1. Svenska Ägg (2016) Förebyggande djurvälfärdsarbete inom äggproduktionen i Sverige. Rapport till Jordbruksverket november 2016.
  2. Djurskyddsmyndigheten & Jordbruksverket (2007) Rapport över Sveriges genomförande av förbudet mot icke inredda burar.
  3. Statens Jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om djurhållning inom lantbruket m.m. SJVFS 2010:15, saknummer L100.
  4. Albentosa M. J. & Cooper J. J. (2004) Effects of cage height and stocking density on the frequency of comfort behaviours performed by laying hens housed in furnished cages. Animal Welfare 13: 419-424.
  5. Dawkins M. S. & Hardie S. (1989) Space Needs of Laying Hens. British Poultry Science 30: 413–416.
  6. Genomgång av inspektionsprotokoll från länsstyrelsen i Östergötland, 2011-2012. Läs mer här
  7. Wall, H. (2003) Laying Hens in Furnished Cages - Use of Facilities, Exterior Egg Quality and Bird Health. Doktorsavhandling, SLU Uppsala.
  8. Schrader, Krösmann & Müller (2008). Does the height of perches matter fo laying hens? Proceedings of the 42nd congress of the ISAE. Dublin, Ireland, 5–9 August 2008.
  9. Neuschütz K. & Odén K. (2005) Höns - raser, skötsel, uppfödning. Natur och Kultur.
  10. Keeling L. (2003) Försämras djurskyddet i stora besättningar och stora djurgrupper? Avsnitt i: Smittskydd och djurskydd i stora besättningar. Rapport MAT 21 nr 4/2003.
  11. Jordbruksverket (2016). Matsvinn inom ägg- och matfågelproduktion.
  12. Jordbruksverket (2017) Animalieproduktion. Års- och månadsstatistik 2017:01.
  13. Livsmedelsverket. Personligt meddelande 2017-06-29.
  14. Djurskyddsmyndigheten (2006) Djurskydd vid svenska fjäderfäslakterier. Rapport 2006:02.
  15. The European Food Safety Authority (2004) Scientific Report of the Scientific Panel for Animal Health and Welfare on a request from the Commission related to welfare aspects of animal stunning and killing methods.
  16. SLU/Jordbruksverket (2007) Koldioxidavlivning av värphöns i inhysningsstallar. Dnr 31-12917/07.
  17. KRAV:s regler.
  18. Knierim, U (2006) Animal welfare aspects of outdoor runs for laying hens: a review. NJAS - Wageningen Journal of Life Sciences, 54-2.

Vanliga frågor

Vad händer med alla djur om vi slutar äta kött, kommer inte massor av arter att dö ut?

De flesta djurarter vi håller för livsmedelsproduktion har vilda artfränder, exempelvis vildsvin. Så länge de finns kvar är det inte fråga om hotade arter, även om tamdjuren skulle minska i antal.

Djurens Rätt har ingen avsikt att domesticerade djur ska sluta finnas. Det vi säger är att alla andra djur precis som vi har rättigheter. De har, precis som vi, rätt att leva och att få förutsättningar att göra det så att de mår bra.

Om fler och fler väljer veganskt kommer efterfrågan på produkter som kommer från djur minska successivt. Om köttet från djurens kroppar, deras mjölk eller ägg inte genrerar intäkter som de gör idag, är det samhället, vi tillsammans, som får betala för att vi ska få de fördelar som finns med att leva i samspel med djur. Redan idag är stora delar av djurhållningen inom lantbruket subventionerad av samhället på olika sätt.

Precis hur en sådan framtid ser ut, det vet varken vi eller någon annan. Djur kan få fördelar av att leva med människor i form av skydd, tillräckligt med mat och rent vatten och veterinärvård vid behov. Men har vi djur i vår vård kommer det också uppstå intressekonflikter när det gäller rörelsefrihet och fortplantning, och interaktioner mellan rov- och bytesdjur.

Många domesticerade djur är helt beroende av människor. Ett exempel är får, som har avlats till att ha en så kraftig pälsväxt att de inte klarar sig utan att bli klippta. I en djurvänlig framtid finns det åtminstone två alternativ: antingen fortsätter vi klippa alla domesticerade får minst en gång per år, eller så förhindrar vi deras fortplantning så att inga fler får som inte klarar sig utan klippning föds. Båda alternativen innebär ett visst mått av tvång och maktutövande, även om det är för djurens bästa i längden.

Det är inte möjligt, och knappast önskvärt, för människor att helt isolera sig från alla andra djur. Vi påverkar andra djur direkt och indirekt nästan vad vi än gör, och många djur söker upp människor för att det är gynnsamt för dem att leva nära oss. Vi måste alltså hitta sätt att interagera med andra djur utan att skada dem.

Länk till svaret

Hur går det med det öppna landskapet om alla blir veganer?

Det finns ingenting som säger att vare sig öppna gräsmarker eller betande djur måste försvinna bara för att alla blir veganer. Många marker hålls redan idag öppna av till exempel hästar, som inte är tänkta som livsmedel. Det går förstås också bra att ha andra djur som håller undan igenväxningen, utan att för den skull döda dem.

En stor anledning till att det öppna landskapet ses som värt att bevara, är att det anses vackert. En annan anledning är att vissa arter av djur och växter bara trivs på gräsmarker.1 Bete och odling av vinterfoder till djur har skapat en särskild landskapstyp, till stor del bestående av arter som flyttat in från sydligare breddgrader, och sedan några årtusenden har det blivit en del av det som vi betraktar som svensk natur.2 Större öppna gräsmarker är egentligen ett ”onaturligt” tillstånd här i Sverige, i betydelsen att det är nästan helt orsakat av mänskliga aktiviteter: skogsskövling följt av odling och hållning av domesticerade djur.2, 3

Det är värt att reflektera över om och varför igenväxning av öppna landskap är ett problem. En aspekt är att buskar och träd som tar tillbaka lite av all den mark vi människor lagt beslag på binder mer kol än våra odlingar, något som kan bidra till att minska klimathotet.

Om vi vill så är det fullt möjligt att hålla landskapet öppet utan betande djur. Vi kan gemensamt betala för att klippa hagmarkerna med slåttermaskiner, precis som vi idag gemensamt betalar för klippta gräsmattor i städernas parker. Biogas- och gödselproduktion med gräs som grund kan också leda till en landskapsskötsel med stora öppna gräsmarker. Viktigt att betänka är att idag finansieras hållning av betande djur till stor del av olika typer av stöd, och djurproduktion med bete har sedan lång tid tillbaka inte varit ekonomiskt lönsamt i sig självt.4

Källor:

1. Naturvårdsverket (2012) Sammanställd information om ekosystemtjänster i Sverige. Rapport.
2. Ekstam, U., Aronsson, M., Forshed, N. (1988) Ängar. LT förlag/Naturvårdsverket.
3. Hjort, I. (2003) Ekologi för miljöns skull. Liber
4. Kumm, K-I (2014) Satsning krävs för att behålla betesmarker. SvD Brännpunkt. http://www.svd.se/satsning-kravs-for-att-behalla-betesmarker_8971628

Läs mer:

JTI (2006) Rötrest från biogasanläggningar – användning i lantbruket. JTI informerar, nr 115.

Jordbruksverket (2006) Gårdsbaserad biogasproduktion – en möjlighet för det ekologiska lantbruket. Råd i praktiken. Jordbruksinformation 1–2006.

Lantbrukets affärstidning, ATL (2005) Sök stöd för naturbetesmark. Ledare, publicerad 2005-04-26.

Världsnaturfonden WWF (2012) Naturbetesmarker - en resurs som måste användas.

Jordbruksverket (2014). EAA - Ekonomisk kalkyl för jordbrukssektorn 2003-2014. JO 45 SM 1502.

 

Länk till svaret

Vad ska vi gödsla jorden med om all animalieproduktion upphör?

Att all animalieproduktion upphör – och därmed gödselproduktionen – är givetvis ingenting som sker över en natt utan skulle vara en gradvis omställning, där uppfödningen av djur minskar i takt med efterfrågan.

Det går utmärkt att odla vegetabilier utan att använda gödsel från lantbruksdjur. Inget av de näringsämnen som krävs för att få bördig jord har animaliskt ursprung utan kommer från början från vegetabilier.

Att ge foder till djur och sedan använda deras avföring som växtgödning är ett slöseri med energi och gödningsämnen. Djuren tar upp en stor del av näringen i fodret, och tillverkar ingen ny näring - avföringen har därför lägre innehåll av växtnäringsämnena kväve, fosfor och kalium än det som djuren äter. Processandet i mag-tarmsystemet leder till att vissa näringsämnen blir mer lättupptagliga, men den processen kan åstadkommas på andra sätt, utan samma förlust av energi och näring. Sådant som utfodras till djuren kan, tillsammans med matavfall, halm, rester från skogsindustrin med mera, komposteras eller rötas i rötkammare istället. Rötning ger både miljövänlig energi i form av biogas och en rötrest som är utmärkt gödsel. 1, 2 Nästan all näring som fanns i det som lades in i rötkammaren finns kvar efter rötning och biogasproduktion.3

Ett annat djurfritt sätt att gödsla är att odla växter som sedan plöjs ner direkt i åkern, så kallad gröngödsling. Det är något mindre effektivt än rötning.1 Vid både gröngödsling och rötning är det viktigt att använda så kallade kvävefixerande växter, som klöver och baljväxter, för att tillföra kväve till jorden.4 Vi skulle behöva använda en hel del åkermark för att odla dessa växter enbart för gödning i ett djurfritt lantbruk, men inte mer areal än som idag används för djurfoder. Det skulle också bevara en del av de omtyckta öppna landskapen.

Förutom dessa ekologiska gödselalternativ finns förstås konstgödsel, som idag är mycket vanligt i det konventionella lantbruket. Det är svårt att säga om och i så fall i vilken utsträckning konstgödsel kan användas i ett hållbart jordbruk.

Även ”människogödsel”, det vill säga rester från reningsverken, används för gödning, men i dagsläget anses det inte säkert för åkrar där livsmedel odlas utan används för att göda exempelvis energiskog.3 Även gödseln från djur kan innehålla smittämnen och rester av mediciner som antibiotika som kan överföras till det som odlas.

Källor:

1. Jordbruksverket (2006) Gårdsbaserad biogasproduktion – en möjlighet för det ekologiska lantbruket. Råd i praktiken. Jordbruksinformation 1–2006.
2. Salomon, E & Wivstad, M (2013) Rötrest från biogasanläggningar – återföring av växtnäring i ekologisk produktion. SLU, EPOK – Centrum för ekologisk produktion och konsumtion
3. Bioenergiportalen, hemsida: http://www.bioenergiportalen.se/?p=1462&m=997
4. Annell, M (2004) Kan Sverige försörja hela sin befolkning på ekologiskt odlad vegankost?
Examensarbeten inom Trädgårdsingenjörsprogrammet 2004:18

Läs mer:

JTI (2006) Rötrest från biogasanläggningar – användning i lantbruket. JTI informerar, nr 115.
 

Länk till svaret

Har du fått nog av trånga hönsburar, långa djurtransporter och plågsamma djurförsök?

Bli medlem