Hoppa till huvudinnehåll

Kalkoner

Kalkoner har avlats för att växa snabbt, vilket bland annat gjort att de inte längre kan para sig naturligt. Sysslolösheten gör att många av dem börjar hacka och äta på varandra.

År 2016 slaktades nästan 518 000 kalkoner i Sverige.(1) Kalkonuppfödningen liknar kycklinguppfödningen på många sätt. Kalkonkycklingarna kläcks i maskiner och transporteras sedan till uppfödningsanläggningarna.(2) Där sätts de in på golv i stora stallar med tusentals djur.

Hönorna är mindre än tupparna och dödas redan efter 10 veckors ålder när de väger cirka 10 kilo.(3) Tupparna får leva lite längre, ungefär 20 veckor, tills de väger cirka 17 kilo.(3) Jämförelsevis väger vilda kalkoner i genomsnitt 7,5 kg för tuppar och 4 kg för hönor.(4) Kalkonernas enorma storleksförändring från sin vilda anfader har inneburit att de inte längre kan utföra flera av sina naturliga beteenden, som att flyga upp på pinnar och att putsa sig.(4) De kan inte heller para sig naturligt utan måste insemineras artificiellt.(4)

Trängsel och skador

Lagstiftningen anger en högsta gräns på 30 kilo levande kalkonvikt per kvadratmeter.(5) För de flesta av kalkonuppfödarna, som är med i Svensk Fågels kontrollprogram, gäller dock andra regler. Då är den högsta tillåtna beläggningsgraden istället 40-45 kilo per kvadratmeter.(5) Det innebär att de får hålla 4 "slaktfärdiga" hönor eller 2,3 "slaktfärdiga" tuppar per kvadratmeter.(5)

Fotskador är ännu vanligare hos kalkoner än hos kycklingar.(6) Det beror bland annat på att kalkonerna får leva lite längre, men också på att de inte sprätter så mycket vilket minskar luftning av ströet.(6) I en svensk studie av avelskalkoner, som blir äldre än de djur som ska slaktas, led 20 % av djuren av smärtsamma bölder under fötterna.(7) Detta beror på infektioner som de får av att gå runt i sin egen avföring.(6)

Beteendestörningar

Det är vanligt med fjäderplockning och kannibalism hos kalkoner.(4) En svensk studie såg att ca 70 % av alla avelskalkoner hade spår av hackning eller fjäderplockning på ryggen.(7) Den onaturliga hållningen av kalkoner bidrar till att detta beteende utvecklas som orsakar mycket lidande hos de djur som blir plockade eller hackade.(4) Dessutom var kannibalism den vanligaste dödsorsaken hos kalkonerna i studien.(7)

För att minska problemen med beteendestörningar och göra djuren lugna är det vanligt att man dämpar ljuset i stallarna så det är nästan helt mörkt.(7) Det finns inget lagkrav på att kalkoner ska få naturliga ljus- och mörkerperioder vilket det gör hos en hel del andra djur.(5)

Plågsam slakt

Kalkoner i Sverige slaktas genom att hängas upp i benen vid fullt medvetande, innan deras huvuden doppas ner i ett strömförande vattenbad som gör dem medvetslösa.(8) Därefter får de halsarna uppskurna.(8) Mellan 300 och 500 kalkoner dör också varje år innan de ens kommit fram till slakteriet under transporten dit.(8)

Utevistelse är ovanligt

Ungefär 3 % av kalkonerna som slaktas föds upp utanför branschorganisationen Svensk Fågel.(9) Dessa anläggningar är i allmänhet småskaliga och djuren har då ibland tillgång till utevistelse.(9) Majoriteten av alla kalkoner i Sverige har alltså ingen utevistelse alls.

För mer information gå vidare till fördjupningsmaterialet om livsmedelsindustrin.

Källor

  1. Sveriges officiella statistik (2017) Animalieproduktion. Års- och månadsstatistik – 2017:09.
  2. Svensk fågel. Produktionskedjan. Sidan besökt 2017-11-22.
  3. Nilsson K. (2012) Kalkonproduktion i fårstall – synergieffekter. Examensarbete vid lantmästarprogrammet. Fakulteten för landskapsplanering, trädgårds- och jordbruksvetenskap, SLU, Alnarp.
  4. Statens offentliga utredningar (2003) Kännande varelser eller okänsliga varor? Bilagedel för betänkande från Djurtransportutredningen, SOU 2003:6. Bilaga 9: Biologiska karakteristika hos husdjur - Kalkoner (Meleagris gallopavo) av prof. I. Ekesbo.
  5. Statens Jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om djurhållning inom lantbruket m.m. SJVFS 2010:15, saknummer L100.
  6. Svedberg J. (2004) Slaktkyckling och kalkon – fotskador. Djurskyddstillsyn i praktiken, SLU Skara.
  7. Berg C. et al. (2003) Djurhälso- och djurskyddsaspekter på inhysning av avelskalkoner. SLU, Institutionen för husdjurens miljö och hälsa, Specialarbete 20, Skara.
  8. Livsmedelsverket. Personligt meddelande 2015-06-11.
  9. Fredman R. (2005) Ekologisk och småskalig uppfödning av slaktkyckling och kalkon i Sverige. Examensarbete 2005:15. Fakulteten för veterinärmedicin och husdjursvetenskap, SLU, Uppsala.

Vanliga frågor

Vad händer med alla djur om vi slutar äta kött, kommer inte massor av arter att dö ut?

De flesta djurarter vi håller för livsmedelsproduktion har vilda artfränder, exempelvis vildsvin. Så länge de finns kvar är det inte fråga om hotade arter, även om tamdjuren skulle minska i antal.

Djurens Rätt har ingen avsikt att domesticerade djur ska sluta finnas. Det vi säger är att alla andra djur precis som vi har rättigheter. De har, precis som vi, rätt att leva och att få förutsättningar att göra det så att de mår bra.

Om fler och fler väljer veganskt kommer efterfrågan på produkter som kommer från djur minska successivt. Om köttet från djurens kroppar, deras mjölk eller ägg inte genrerar intäkter som de gör idag, är det samhället, vi tillsammans, som får betala för att vi ska få de fördelar som finns med att leva i samspel med djur. Redan idag är stora delar av djurhållningen inom lantbruket subventionerad av samhället på olika sätt.

Precis hur en sådan framtid ser ut, det vet varken vi eller någon annan. Djur kan få fördelar av att leva med människor i form av skydd, tillräckligt med mat och rent vatten och veterinärvård vid behov. Men har vi djur i vår vård kommer det också uppstå intressekonflikter när det gäller rörelsefrihet och fortplantning, och interaktioner mellan rov- och bytesdjur.

Många domesticerade djur är helt beroende av människor. Ett exempel är får, som har avlats till att ha en så kraftig pälsväxt att de inte klarar sig utan att bli klippta. I en djurvänlig framtid finns det åtminstone två alternativ: antingen fortsätter vi klippa alla domesticerade får minst en gång per år, eller så förhindrar vi deras fortplantning så att inga fler får som inte klarar sig utan klippning föds. Båda alternativen innebär ett visst mått av tvång och maktutövande, även om det är för djurens bästa i längden.

Det är inte möjligt, och knappast önskvärt, för människor att helt isolera sig från alla andra djur. Vi påverkar andra djur direkt och indirekt nästan vad vi än gör, och många djur söker upp människor för att det är gynnsamt för dem att leva nära oss. Vi måste alltså hitta sätt att interagera med andra djur utan att skada dem.

Länk till svaret

Hur går det med det öppna landskapet om alla blir veganer?

Det finns ingenting som säger att vare sig öppna gräsmarker eller betande djur måste försvinna bara för att alla blir veganer. Många marker hålls redan idag öppna av till exempel hästar, som inte är tänkta som livsmedel. Det går förstås också bra att ha andra djur som håller undan igenväxningen, utan att för den skull döda dem.

En stor anledning till att det öppna landskapet ses som värt att bevara, är att det anses vackert. En annan anledning är att vissa arter av djur och växter bara trivs på gräsmarker.1 Bete och odling av vinterfoder till djur har skapat en särskild landskapstyp, till stor del bestående av arter som flyttat in från sydligare breddgrader, och sedan några årtusenden har det blivit en del av det som vi betraktar som svensk natur.2 Större öppna gräsmarker är egentligen ett ”onaturligt” tillstånd här i Sverige, i betydelsen att det är nästan helt orsakat av mänskliga aktiviteter: skogsskövling följt av odling och hållning av domesticerade djur.2, 3

Det är värt att reflektera över om och varför igenväxning av öppna landskap är ett problem. En aspekt är att buskar och träd som tar tillbaka lite av all den mark vi människor lagt beslag på binder mer kol än våra odlingar, något som kan bidra till att minska klimathotet.

Om vi vill så är det fullt möjligt att hålla landskapet öppet utan betande djur. Vi kan gemensamt betala för att klippa hagmarkerna med slåttermaskiner, precis som vi idag gemensamt betalar för klippta gräsmattor i städernas parker. Biogas- och gödselproduktion med gräs som grund kan också leda till en landskapsskötsel med stora öppna gräsmarker. Viktigt att betänka är att idag finansieras hållning av betande djur till stor del av olika typer av stöd, och djurproduktion med bete har sedan lång tid tillbaka inte varit ekonomiskt lönsamt i sig självt.4

Källor

  1. Naturvårdsverket (2012) Sammanställd information om ekosystemtjänster i Sverige. Rapport.
  2. Ekstam, U., Aronsson, M., Forshed, N. (1988) Ängar. LT förlag/Naturvårdsverket.
  3. Hjort, I. (2003) Ekologi för miljöns skull. Liber
  4. Kumm, K-I (2014) Satsning krävs för att behålla betesmarker. SvD Brännpunkt. http://www.svd.se/satsning-kravs-for-att-behalla-betesmarker_8971628

Läs mer:

Länk till svaret

Vad ska vi gödsla jorden med om all animalieproduktion upphör?

Att all animalieproduktion upphör – och därmed gödselproduktionen – är givetvis ingenting som sker över en natt utan skulle vara en gradvis omställning, där uppfödningen av djur minskar i takt med efterfrågan.

Det går utmärkt att odla vegetabilier utan att använda gödsel från lantbruksdjur. Inget av de näringsämnen som krävs för att få bördig jord har animaliskt ursprung utan kommer från början från vegetabilier.

Att ge foder till djur och sedan använda deras avföring som växtgödning är ett slöseri med energi och gödningsämnen. Djuren tar upp en stor del av näringen i fodret, och tillverkar ingen ny näring - avföringen har därför lägre innehåll av växtnäringsämnena kväve, fosfor och kalium än det som djuren äter. Processandet i mag-tarmsystemet leder till att vissa näringsämnen blir mer lättupptagliga, men den processen kan åstadkommas på andra sätt, utan samma förlust av energi och näring. Sådant som utfodras till djuren kan, tillsammans med matavfall, halm, rester från skogsindustrin med mera, komposteras eller rötas i rötkammare istället. Rötning ger både miljövänlig energi i form av biogas och en rötrest som är utmärkt gödsel. 1, 2 Nästan all näring som fanns i det som lades in i rötkammaren finns kvar efter rötning och biogasproduktion.3

Ett annat djurfritt sätt att gödsla är att odla växter som sedan plöjs ner direkt i åkern, så kallad gröngödsling. Det är något mindre effektivt än rötning.1 Vid både gröngödsling och rötning är det viktigt att använda så kallade kvävefixerande växter, som klöver och baljväxter, för att tillföra kväve till jorden.4 Vi skulle behöva använda en hel del åkermark för att odla dessa växter enbart för gödning i ett djurfritt lantbruk, men inte mer areal än som idag används för djurfoder. Det skulle också bevara en del av de omtyckta öppna landskapen.

Förutom dessa ekologiska gödselalternativ finns förstås konstgödsel, som idag är mycket vanligt i det konventionella lantbruket. Det är svårt att säga om och i så fall i vilken utsträckning konstgödsel kan användas i ett hållbart jordbruk.

Även ”människogödsel”, det vill säga rester från reningsverken, används för gödning, men i dagsläget anses det inte säkert för åkrar där livsmedel odlas utan används för att göda exempelvis energiskog.3 Även gödseln från djur kan innehålla smittämnen och rester av mediciner som antibiotika som kan överföras till det som odlas.

Källor:

1. Jordbruksverket (2006) Gårdsbaserad biogasproduktion – en möjlighet för det ekologiska lantbruket. Råd i praktiken. Jordbruksinformation 1–2006.
2. Salomon, E & Wivstad, M (2013) Rötrest från biogasanläggningar – återföring av växtnäring i ekologisk produktion. SLU, EPOK – Centrum för ekologisk produktion och konsumtion
3. Bioenergiportalen, hemsida: http://www.bioenergiportalen.se/?p=1462&m=997
4. Annell, M (2004) Kan Sverige försörja hela sin befolkning på ekologiskt odlad vegankost?
Examensarbeten inom Trädgårdsingenjörsprogrammet 2004:18

Läs mer:

JTI (2006) Rötrest från biogasanläggningar – användning i lantbruket. JTI informerar, nr 115.
 

Länk till svaret

Har du fått nog av trånga hönsburar, långa djurtransporter och plågsamma djurförsök?

Bli medlem