Om hanteringen av mjölkkalvar
Texten kommer från Djurens Rätts rapport "Välkommen till världen" från 2009. Några mindre uppdateringar har gjorts. Läs hela rapporten här.
Inom mjölkproduktionen i Sverige är det brukligt att kalven tas ifrån kon direkt efter födseln. Detta görs för att det ska bli mer mjölk till människorna, men också för att det är lättare att få en ko att låta sig mjölkas av en maskin om hon inte vant sig vid att ge di åt en kalv (1).
Efter att kalven tagits ifrån mamman hålls den isolerad på ett mycket litet utrymme, minsta måttet på en spädkalvsbox är 1,2 kvadratmeter (2). När kalvarna hålls en och en blir det enklare att få uppsikt över deras foderintag, och smittspridning mellan kalvar förhindras (1).
Under sina första 6-8 veckor får kalven mjölk eller mjölkersättning ur hink ett par gånger per dag, istället för att som i det vilda suga i sig mjölk ett flertal gånger om dagen från sin mamma (3). Man snålar med mjölken eller mjölkersättningen till kalvarna, eftersom det är en utgift som inte ger någon direkt vinst tillbaka. Bland annat används mjölk från kor med juverinflammation, som innehåller för mycket bakterier för att skickas till mejeriet, som föda till kalvarna (4). Ofta får kalvarna mycket mindre mjölk än de skulle behöva, bara tillräckligt för att hålla dem vid liv. Många kalvar går ständigt hungriga (5).
Liksom alla däggdjursungar är kalven anpassad för att suga, och har ett mycket stort sugbehov. När de unga kalvarna blir lite äldre, som äldst åtta veckor, sätts de ihop i något större boxar och utfodringen med mjölk slutar samtidigt tvärt. Då de inte får utlopp för sitt stora sugbehov är det vanligt att de unga djuren försöker dia på allt de kommer åt, bland annat på varandra. Det leder till att tjurkalvar dricker urin från varandra, och kvigkalvarna kan försöka dia på varandras spenar. Även diförsök riktade mot öron och svansar förekommer, vilket leder till hårbollar i magen (5). Det händer även att vuxna kor dricker mjölk från varandra, vilket naturligtvis är ett stört beteende som beror på att de inte fått dia och avvänjas normalt. En sådan ko slaktas ofta ut då hon inte fungerar i besättningen (5). Kalvar som fått dia, även om de bara fick göra det i fyra dagar, har mycket lägre frekvens av onormalt sugbeteende riktat mot inredningen (7).
Men trots att kalvarna vuxit upp på det här sättet och trots att det är stressande för dem, så producerar de lika mycket mjölk när de blir vuxna, eller kanske till och med mer (7) – och det är det som är det primära i produktionen.
Kalvar som får dia växer bättre och är friskare, och kor som får ge di är också friskare och löper mindre risk att drabbas av bland annat juverinflammation (1). Förutom behovet att suga i sig mjölk så har kalven också ett behov av själva kontakten med kon. Kvigkalvar som haft kontakt med sin mamma blir själva bättre mödrar, och de blir bättre socialt anpassade och mindre rädda för andra djur (6).
De första dygnen efter kalvens födelse producerar kon en särskild mjölk, råmjölken, som är livsviktig för kalven. Genom den får kalven i sig antikroppar som skyddar den från sjukdomar. Studier har visat att kalvar som får vara tillsammans med kon tar upp dessa antikroppar bättre, även om de inte får dia utan får råmjölken ur hink. Det leder till att kalvar som vuxit upp med en mamma, men inte fått dia, har bättre immunförsvar och lägre dödlighet än kalvar som hållits isolerade (8).
Kor och kalvar som lever tillsammans men utan digivning är lika fästa vid varandra som om de får ge di respektive dia (9). Kalven växer dessutom dubbelt så fort om den får vara tillsammans med kon de första dagarna, oavsett om den diar eller inte, jämfört med kalvar i ensambox (6). Kalvar i ensambox har också tre gånger så ofta diarré jämfört med de som går med kon, även om de har samma nivå av antikroppar (10). Själva närvaron av kon är alltså viktig för kalven.
En studie har visat att det räcker att kon får chans att lära känna kalven i fem minuter för att hon ska reagera på att den tas ifrån henne, genom att ropa och röra sig oroligt ett helt dygn efteråt. Kor som bara träffat sin kalv i fem minuter kände genast igen sitt eget barn tolv timmar senare. De som däremot inte hunnit ha någon kontakt alls med kalven reagerade inte på separationen (11). Ju längre de fått vara tillsammans, desto svårare blir det att skiljas åt. Även en kalv som är åtta månader och inte diar så mycket längre får bland annat höjda nivåer av stresshormoner och en störd dygnsrytm när den skiljs från sin mamma (12).
I naturen diar kalvar i 6-12 månader (8). Tjurkalvarna lämnar sin mammas flock kort därefter, medan kvigkalvarna ofta stannar med kon hela livet (1). Man vet att korna känner igen sina egna barn och har en särskild relation till dem även som vuxna (13).
