Om hanteringen av mjölkkalvar

Inom mjölkproduktionen i Sverige är det brukligt att kalven tas ifrån kon direkt efter födseln.

Detta görs för att det ska bli mer mjölk till människorna, men också för att det är lättare att få en ko att låta sig mjölkas av en maskin om hon inte vant sig vid att ge di åt en kalv.⁽¹⁾

Efter att kalven tagits ifrån mamman hålls den isolerad på ett mycket litet utrymme. Minsta måttet på en spädkalvsbox är 1,5 kvadratmeter.⁽²⁾ När kalvarna hålls en och en blir det enklare att få uppsikt över hur mycket de äter samtidigt som smittspridning mellan kalvar förhindras till viss del.⁽¹⁾

Under sina första 6-8 veckor får kalven mjölk eller mjölkersättning ur hink ett par gånger per dag, istället för att som i det vilda suga i sig mjölk ett flertal gånger om dagen från sin mamma.⁽³⁾ Ibland används pastöriserad mjölk från kor med juverinflammation som innehåller för mycket bakterier för att skickas till mejeriet.⁽⁴⁾ Det förekommer även att kalvarna får mindre mjölk än vad de skulle behöva. De kalvarna går därför ständigt hungriga.⁽⁵⁾

Beteendestörningar

Liksom alla däggdjursungar är kalven anpassad för att suga, och har ett mycket stort sugbehov. När de unga kalvarna blir lite äldre, som äldst åtta veckor, sätts de ihop i något större boxar och då slutar ofta utfodringen med mjölk.

Då de inte får utlopp för sitt stora sugbehov är det vanligt att de unga djuren försöker dia på allt de kommer åt, bland annat på varandra.⁽⁵⁾ Det leder till att tjurkalvar dricker urin från varandra, och kvigkalvarna kan försöka dia på varandras spenar. Även diförsök riktade mot öron och svansar förekommer, vilket kan leda till att de får hårbollar i magen.⁽⁵⁾ Kalvar som får dia, även om de bara får göra det i fyra dagar, har mycket lägre frekvens av onormalt sugbeteende riktat mot inredningen.⁽⁷⁾

Det händer även att vuxna kor dricker mjölk från varandra eller sig själva, vilket naturligtvis är ett stört beteende som beror på att de inte fått dia och avvänjas normalt när de var små. En sådan ko slaktas ofta när sådant upptäcks då hon inte längre fungerar i gruppen enligt djurskötaren.⁽⁵⁾

Kalvar som får vara med sin mamma är friskare

Kalvar som får dia växer bättre och är friskare, och kor som får ge di är också friskare och löper mindre risk att drabbas av bland annat juverinflammation.⁽¹⁾ Förutom behovet att suga i sig mjölk så har kalven också ett behov av själva kontakten med sin mamma. Kvigkalvar som haft kontakt med sin mamma blir själva bättre mödrar, och de blir bättre socialt anpassade och mindre rädda för andra djur.⁽⁶⁾

De första dygnen efter kalvens födelse producerar kon en särskild mjölk, råmjölken, som är livsviktig för kalven. Genom den får kalven i sig antikroppar som skyddar den från sjukdomar. Studier har visat att kalvar som får vara tillsammans med kon tar upp dessa antikroppar bättre, även om de inte får dia utan får råmjölken ur hink.⁽⁸⁾ Det leder till att kalvar som vuxit upp med en mamma, men inte fått dia, har bättre immunförsvar och lägre dödlighet än kalvar som hållits isolerade.⁽⁸⁾

Kor och kalvar som lever tillsammans men utan digivning är lika fästa vid varandra som när digivning tillåts.⁽⁹⁾ Kalven växer dessutom dubbelt så fort om den får vara tillsammans med kon de första dagarna, oavsett om den diar eller inte, jämfört med kalvar i ensambox.⁽⁶⁾ Kalvar i ensambox har också tre gånger så ofta diarré jämfört med de som går med kon, även om de har samma nivå av antikroppar.⁽¹⁰⁾ Själva närvaron av kon är alltså viktig för kalven.

Separationsångest

En studie har visat att det räcker att kon får en chans att lära känna kalven i fem minuter för att hon ska reagera på att den tas ifrån henne, genom att ropa och röra sig oroligt ett helt dygn efteråt.⁽¹¹⁾ Kor som bara träffat sin kalv i fem minuter kände genast igen sin egen unge tolv timmar senare. De som däremot inte hunnit ha någon kontakt alls med kalven reagerade inte på separationen.⁽¹¹⁾ Ju längre tid dem får vara tillsammans, desto svårare blir det för dem att skiljas åt.

Även en kalv som är åtta månader och inte diar så mycket längre får bland annat höjda nivåer av stresshormoner och en störd dygnsrytm när den skiljs från sin mamma.⁽¹²⁾

I naturen diar kalvar i 6-12 månader.⁽⁸⁾ Tjurkalvarna lämnar sin mammas flock kort därefter, medan kvigkalvarna ofta stannar med kon hela livet.⁽¹⁾ Man vet även att korna känner igen sina egna barn och har en särskild relation till dem även när dem är vuxna.⁽¹³⁾

Trots att kalvarna som föds inom mjölkproduktionen växer upp på ett sätt som troligtvis är stressande och inte optimalt för dem, producerar de ändå lika mycket eller mer mjölk själva när de blir vuxna om de är honor.⁽⁷⁾ Det är det som är det primära i produktionen.

Källor

Flower F. & Weary D. (2003) The effects of early separation on the dairy cow and calf. Animal Welfare 12:3, 339-348.
Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om nötkreaturshållning inom lantbruket m.m. SJVFS 2017:24, saknummer L104.
Lärn-Nilsson J (red) (2006). Naturbrukets husdjur, del 2. Natur och kultur.
Karlsson L, 2008. Du tjänar på att pastörisera mjölken. Husdjur nr 6-7, 2008-07-25.
Nielsen P. P. (2008) Behaviours related to milk intake in dairy calves. The effect of milk feeding and weaning methods. Doctoral thesis no 2008:11. Acta universitatis Agriculturae Sueciae.
Krohn C. C., Foldager J. & Mogensen L. (1999) Long-term Effect of Colostrum Feeding Methods on Behaviour in Female Dairy Calves. Acta Agriculturae Scandinavica (Section A) 49:1, 57–64.
Creel S. R. & Albright J. L. (1988) The effects of neonatal social isolation on the behavior and endocrine function of Holstein calves. Applied Animal Behaviour Science 21:4, 293-306.
Newberry R. & Swanson J. (2001) Breaking social bonds. I boken Social behaviour in farm animals, ed L J Keeling & H W Gonyou. CABI Publishing.
Veissier I. & Le Neindre P. (1989) Weaning in calves: Its effects on social organization. Applied Animal Behaviour Science 24:1, 43-54.
Rajala P. & Castrén H. (1995) Serum immunoglobulin concentrations and health of dairy calves in two management systems from birth to 12 weeks of age. Journal of dairy science 78(12), 2737-2744.
Hudson S. J. & Mullord M. M. (1977) Investigations of maternal bonding in dairy cattle. Applied Animal Ethology 3:3, 271-276.
Veissier I., Boissy A., Nowak R., Orgeur P. & Poindron P. (1998). Ontogeny of social awareness in domestic herbivores. Applied Animal Behaviour Science 57, 233-245.
Veissier I., Lamy D. & Le Neindre P. (1990) Social behaviour in domestic beef cattle when yearling calves are left with the cows for the next calving. Applied Animal Behaviour Science 27, 193-200.

Djur i livsmedelsindustrin

Kalvar

Mjölkindustrin

Uppdaterad 26 mars 2018

Vanliga frågor

Vad händer med alla djur om vi slutar äta kött, kommer inte massor av arter att dö ut?

De flesta djurarter vi håller för livsmedelsproduktion har vilda artfränder, exempelvis vildsvin. Så länge de finns kvar är det inte fråga om hotade arter, även om tamdjuren skulle minska i antal.

Djurens Rätt har ingen avsikt att domesticerade djur ska sluta finnas. Det vi säger är att alla andra djur precis som vi har rättigheter. De har, precis som vi, rätt att leva och att få förutsättningar att göra det så att de mår bra.

Om fler och fler väljer veganskt kommer efterfrågan på produkter som kommer från djur minska successivt. Om köttet från djurens kroppar, deras mjölk eller ägg inte genrerar intäkter som de gör idag, är det samhället, vi tillsammans, som får betala för att vi ska få de fördelar som finns med att leva i samspel med djur. Redan idag är stora delar av djurhållningen inom lantbruket subventionerad av samhället på olika sätt.

Precis hur en sådan framtid ser ut, det vet varken vi eller någon annan. Djur kan få fördelar av att leva med människor i form av skydd, tillräckligt med mat och rent vatten och veterinärvård vid behov. Men har vi djur i vår vård kommer det också uppstå intressekonflikter när det gäller rörelsefrihet och fortplantning, och interaktioner mellan rov- och bytesdjur.

Många domesticerade djur är helt beroende av människor. Ett exempel är får, som har avlats till att ha en så kraftig pälsväxt att de inte klarar sig utan att bli klippta. I en djurvänlig framtid finns det åtminstone två alternativ: antingen fortsätter vi klippa alla domesticerade får minst en gång per år, eller så förhindrar vi deras fortplantning så att inga fler får som inte klarar sig utan klippning föds. Båda alternativen innebär ett visst mått av tvång och maktutövande, även om det är för djurens bästa i längden.

Det är inte möjligt, och knappast önskvärt, för människor att helt isolera sig från alla andra djur. Vi påverkar andra djur direkt och indirekt nästan vad vi än gör, och många djur söker upp människor för att det är gynnsamt för dem att leva nära oss. Vi måste alltså hitta sätt att interagera med andra djur utan att skada dem.

Länk till svaret

Hur går det med det öppna landskapet om alla blir veganer?

Många av de djur som idag konsumeras bidrar inte alls till att hålla landskapet öppet. Men det finns utöver det ingenting som säger att vare sig öppna gräsmarker eller betande djur måste försvinna bara för att alla blir veganer. Många marker hålls redan idag öppna av till exempel hästar, som inte är tänkta som livsmedel. Det går förstås också bra att ha andra djur som håller undan igenväxningen, utan att för den skull döda dem.

En stor anledning till att det öppna landskapet ses som värt att bevara, är att det anses vackert. En annan anledning är att vissa arter av djur och växter bara trivs på gräsmarker.¹ Bete och odling av vinterfoder till djur har skapat en särskild landskapstyp, till stor del bestående av arter som flyttat in från sydligare breddgrader, och sedan några årtusenden har det blivit en del av det som vi betraktar som svensk natur.² Större öppna gräsmarker är egentligen ett ”onaturligt” tillstånd här i Sverige, i betydelsen att det är nästan helt orsakat av mänskliga aktiviteter: skogsskövling följt av odling och hållning av domesticerade djur.^{2, 3}

Det är värt att reflektera över om och varför igenväxning av öppna landskap är ett problem. En aspekt är att buskar och träd som tar tillbaka lite av all den mark vi människor lagt beslag på binder mer kol än våra odlingar, något som kan bidra till att minska klimathotet.

Om vi vill så är det fullt möjligt att hålla landskapet öppet utan betande djur. Vi kan gemensamt betala för att klippa hagmarkerna med slåttermaskiner, precis som vi idag gemensamt betalar för klippta gräsmattor i städernas parker. Biogas- och gödselproduktion med gräs som grund kan också leda till en landskapsskötsel med stora öppna gräsmarker. Viktigt att betänka är att idag finansieras hållning av betande djur till stor del av olika typer av stöd, och djurproduktion med bete har sedan lång tid tillbaka inte varit ekonomiskt lönsamt i sig självt.⁴

Källor

Naturvårdsverket (2012) Sammanställd information om ekosystemtjänster i Sverige. Rapport.
Ekstam, U., Aronsson, M., Forshed, N. (1988) Ängar. LT förlag/Naturvårdsverket.
Hjort, I. (2003) Ekologi för miljöns skull. Liber
Kumm, K-I (2014) Satsning krävs för att behålla betesmarker. SvD Brännpunkt. http://www.svd.se/satsning-kravs-for-att-behalla-betesmarker_8971628

Läs mer:

JTI (2006) Rötrest från biogasanläggningar – användning i lantbruket. JTI informerar, nr 115.
Jordbruksverket (2006) Gårdsbaserad biogasproduktion – en möjlighet för det ekologiska lantbruket. Råd i praktiken. Jordbruksinformation 1–2006.
Lantbrukets affärstidning, ATL (2005) Sök stöd för naturbetesmark. Ledare, publicerad 2005-04-26.
Världsnaturfonden WWF (2012) Naturbetesmarker - en resurs som måste användas.
Jordbruksverket (2014). EAA - Ekonomisk kalkyl för jordbrukssektorn 2003-2014. JO 45 SM 1502.

Länk till svaret

Vad ska vi gödsla jorden med om all animalieproduktion upphör?

Att all animalieproduktion upphör – och därmed gödselproduktionen – är givetvis ingenting som sker över en natt utan skulle vara en gradvis omställning, där uppfödningen av djur minskar i takt med efterfrågan.

Det går utmärkt att odla vegetabilier utan att använda gödsel från lantbruksdjur. Inget av de näringsämnen som krävs för att få bördig jord har animaliskt ursprung utan kommer från början från vegetabilier.

Att ge foder till djur och sedan använda deras avföring som växtgödning är ett slöseri med energi och gödningsämnen. Djuren tar upp en stor del av näringen i fodret, och tillverkar ingen ny näring - avföringen har därför lägre innehåll av växtnäringsämnena kväve, fosfor och kalium än det som djuren äter. Processandet i mag-tarmsystemet leder till att vissa näringsämnen blir mer lättupptagliga, men den processen kan åstadkommas på andra sätt, utan samma förlust av energi och näring. Sådant som utfodras till djuren kan, tillsammans med matavfall, halm, rester från skogsindustrin med mera, komposteras eller rötas i rötkammare istället. Rötning ger både miljövänlig energi i form av biogas och en rötrest som är utmärkt gödsel.^{1, 2} Nästan all näring som fanns i det som lades in i rötkammaren finns kvar efter rötning och biogasproduktion.³

Ett annat djurfritt sätt att gödsla är att odla växter som sedan plöjs ner direkt i åkern, så kallad gröngödsling. Det är något mindre effektivt än rötning.¹ Vid både gröngödsling och rötning är det viktigt att använda så kallade kvävefixerande växter, som klöver och baljväxter, för att tillföra kväve till jorden.⁴ Vi skulle behöva använda en hel del åkermark för att odla dessa växter enbart för gödning i ett djurfritt lantbruk, men inte mer areal än som idag används för djurfoder. Det skulle också bevara en del av de omtyckta öppna landskapen.

Förutom dessa ekologiska gödselalternativ finns förstås konstgödsel, som idag är mycket vanligt i det konventionella lantbruket. Det är svårt att säga om och i så fall i vilken utsträckning konstgödsel kan användas i ett hållbart jordbruk.

Även ”människogödsel”, det vill säga rester från reningsverken, används för gödning, men i dagsläget anses det inte säkert för åkrar där livsmedel odlas utan används för att göda exempelvis energiskog.³ Även gödseln från djur kan innehålla smittämnen och rester av mediciner som antibiotika som kan överföras till det som odlas.

Källor:

1. Jordbruksverket (2006) Gårdsbaserad biogasproduktion – en möjlighet för det ekologiska lantbruket. Råd i praktiken. Jordbruksinformation 1–2006.
2. Salomon, E & Wivstad, M (2013) Rötrest från biogasanläggningar – återföring av växtnäring i ekologisk produktion. SLU, EPOK – Centrum för ekologisk produktion och konsumtion
3. Bioenergiportalen, hemsida: http://www.bioenergiportalen.se/?p=1462&m=997
4. Annell, M (2004) Kan Sverige försörja hela sin befolkning på ekologiskt odlad vegankost?
Examensarbeten inom Trädgårdsingenjörsprogrammet 2004:18

Läs mer:

JTI (2006) Rötrest från biogasanläggningar – användning i lantbruket. JTI informerar, nr 115.

Länk till svaret