Om hanteringen av mjölkkalvar

Inom mjölkproduktionen är det brukligt att kalven tas ifrån kon direkt efter födseln.

Detta görs för att det ska bli mer mjölk till människorna, men också för att det är lättare att få en ko att låta sig mjölkas av en maskin om hon inte vant sig vid att ge di åt en kalv.⁽¹⁾

Efter att kalven tagits ifrån mamman hålls den ofta ensam på ett mycket litet utrymme. Minsta måttet på en spädkalvsbox är 1,5 kvadratmeter.⁽²⁾ När kalvarna hålls en och en blir det enklare att få uppsikt över hur mycket de äter samtidigt som smittspridning mellan kalvar förhindras till viss del.⁽¹⁾

Under sina första 6-8 veckor får kalven mjölk eller mjölkersättning ur hink ett par gånger per dag, istället för att som i det vilda suga i sig mjölk ett flertal gånger om dagen från sin mamma.⁽³⁾ Ibland används pastöriserad mjölk från kor med juverinflammation som innehåller för mycket bakterier för att skickas till mejeriet.⁽⁴⁾ Det förekommer även att kalvarna får mindre mjölk än vad de skulle behöva. De kalvarna går därför ständigt hungriga.⁽⁵⁾

Beteendestörningar

Liksom alla däggdjursungar är kalven anpassad för att suga, och har ett mycket stort sugbehov. Då de inte får utlopp för sitt stora sugbehov är det vanligt att de unga djuren försöker dia på allt de kommer åt, bland annat på varandra.⁽⁵⁾ Det leder till att tjurkalvar dricker urin från varandra, och kvigkalvarna kan försöka dia på varandras spenar. Även diförsök riktade mot öron och svansar förekommer, vilket kan leda till att de får hårbollar i magen.⁽⁵⁾ Kalvar som får dia, även om de bara får göra det i fyra dagar, har mycket lägre frekvens av onormalt sugbeteende riktat mot inredningen.⁽⁷⁾

Det händer även att vuxna kor dricker mjölk från varandra eller sig själva, vilket naturligtvis är ett stört beteende som beror på att de inte fått dia och avvänjas normalt när de var små. En sådan ko slaktas ofta när sådant upptäcks då hon inte längre fungerar i gruppen enligt djurskötaren.⁽⁵⁾

Kalvar som får vara med sin mamma är friskare

Kalvar som får dia växer bättre och är friskare, och kor som får ge di är också friskare och löper mindre risk att drabbas av bland annat juverinflammation.⁽¹⁾ Förutom behovet att suga i sig mjölk så har kalven också ett behov av själva kontakten med sin mamma. Kvigkalvar som haft kontakt med sin mamma blir själva bättre mödrar, och de blir bättre socialt anpassade och mindre rädda för andra djur.⁽⁶⁾

De första dygnen efter kalvens födelse producerar kon en särskild mjölk, råmjölken, som är livsviktig för kalven. Genom den får kalven i sig antikroppar som skyddar den från sjukdomar. Studier har visat att kalvar som får vara tillsammans med kon tar upp dessa antikroppar bättre, även om de inte får dia utan får råmjölken ur hink.⁽⁸⁾ Det leder till att kalvar som vuxit upp med en mamma, men inte fått dia, har bättre immunförsvar och lägre dödlighet än kalvar som hållits isolerade.⁽⁸⁾

Kor och kalvar som lever tillsammans men utan digivning är lika fästa vid varandra som när digivning tillåts.⁽⁹⁾ Kalven växer dessutom dubbelt så fort om den får vara tillsammans med kon de första dagarna, oavsett om den diar eller inte, jämfört med kalvar i ensambox.⁽⁶⁾ Kalvar i ensambox har också tre gånger så ofta diarré jämfört med de som går med kon, även om de har samma nivå av antikroppar.⁽¹⁰⁾ Själva närvaron av kon är alltså viktig för kalven.

Separationsångest

En studie har visat att det räcker att kon får en chans att lära känna kalven i fem minuter för att hon ska reagera på att den tas ifrån henne, genom att ropa och röra sig oroligt ett helt dygn efteråt.⁽¹¹⁾ Kor som bara träffat sin kalv i fem minuter kände genast igen sin egen unge tolv timmar senare. De som däremot inte hunnit ha någon kontakt alls med kalven reagerade inte på separationen.⁽¹¹⁾ Ju längre tid de får vara tillsammans, desto svårare blir det för dem att skiljas åt.

Även en kalv som är åtta månader och inte diar så mycket längre får bland annat höjda nivåer av stresshormoner och en störd dygnsrytm när den skiljs från sin mamma.⁽¹²⁾

Den naturliga tiden för avvänjning hos nötdjur är 6-12 månader.⁽⁸⁾ Tjurkalvarna lämnar sin mammas flock kort därefter, medan kvigkalvarna ofta stannar med kon hela livet.⁽¹⁾ Man vet även att korna känner igen sina egna barn och har en särskild relation till dem även när dem är vuxna.⁽¹³⁾

Trots att kalvarna som föds inom mjölkindustrin växer upp på ett sätt som troligtvis är stressande och inte optimalt för dem, producerar de ändå lika mycket eller mer mjölk själva när de blir vuxna om de är honor.⁽⁷⁾ Det är det som är det primära i produktionen.

Här kan du läsa mer om djurs medvetande och upplevelseförmåga.

Om du vill veta mer om Djurens Rätts arbete för djuren klicka här.

Det bästa sättet att hjälpa djur är att låta bli att äta dem. Få mer inspiration i brevlådan! Du har möjligheten att vara en riktig hjälte i ditt val av mat genom att själv välja vego på tallriken.

Beställ vårt kostnadsfria inspirationsmagasin!

Källor

Flower F. & Weary D. (2003) The effects of early separation on the dairy cow and calf. Animal Welfare 12:3, 339-348.
Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om nötkreaturshållning inom lantbruket m.m. SJVFS 2017:24, saknummer L104.
Lärn-Nilsson J (red) (2006). Naturbrukets husdjur, del 2. Natur och kultur.
Karlsson L, 2008. Du tjänar på att pastörisera mjölken. Husdjur nr 6-7, 2008-07-25.
Nielsen P. P. (2008) Behaviours related to milk intake in dairy calves. The effect of milk feeding and weaning methods. Doctoral thesis no 2008:11. Acta universitatis Agriculturae Sueciae.
Krohn C. C., Foldager J. & Mogensen L. (1999) Long-term Effect of Colostrum Feeding Methods on Behaviour in Female Dairy Calves. Acta Agriculturae Scandinavica (Section A) 49:1, 57–64.
Creel S. R. & Albright J. L. (1988) The effects of neonatal social isolation on the behavior and endocrine function of Holstein calves. Applied Animal Behaviour Science 21:4, 293-306.
Newberry R. & Swanson J. (2001) Breaking social bonds. I boken Social behaviour in farm animals, ed L J Keeling & H W Gonyou. CABI Publishing.
Veissier I. & Le Neindre P. (1989) Weaning in calves: Its effects on social organization. Applied Animal Behaviour Science 24:1, 43-54.
Rajala P. & Castrén H. (1995) Serum immunoglobulin concentrations and health of dairy calves in two management systems from birth to 12 weeks of age. Journal of dairy science 78(12), 2737-2744.
Hudson S. J. & Mullord M. M. (1977) Investigations of maternal bonding in dairy cattle. Applied Animal Ethology 3:3, 271-276.
Veissier I., Boissy A., Nowak R., Orgeur P. & Poindron P. (1998). Ontogeny of social awareness in domestic herbivores. Applied Animal Behaviour Science 57, 233-245.
Veissier I., Lamy D. & Le Neindre P. (1990) Social behaviour in domestic beef cattle when yearling calves are left with the cows for the next calving. Applied Animal Behaviour Science 27, 193-200.

Kalvar

Vanliga frågor

Minskar en växtbaserad kost risken för pandemier?

Genom att äta en växtbaserad kost minskar riskerna att du själv blir direkt sjuk av smittor från animaliska livsmedel, så som salmonella och campylobacter. Detta eftersom de här bakterierna enbart finns i djur, och sprids genom att exempelvis maginnehåll eller avföring når köttet eller äggen. Så länge grönsaker inte gödslas med avföring från djur som bär på smitta, så är risken att bli sjuk av de här bakterierna lägre för veganer.

Björn Olsen, överläkare och professor i infektionssjukdomar vid Uppsala universitet, har länge pekat ut den globala djurindustrin, där djur hålls tätt inomhus, som en grogrund för virus och sjukdomar. I en intervju i SR Vetenskapspodden frågar sig Olsen vad som hade hänt om alla istället valt vego och svarar: “Då hade vi sannolikt inte haft några pandemier.”

Skälet är att smittor från djur som är lika oss människor, som grisar och fåglar, lättare blir till smittor som kan drabba oss. Och håller vi djuren i stora antal ökar riskerna att någon av dem får en smitta som muterar till att kunna smitta människor. Växter är för olika oss för att det ska kunna hända i samma utsträckning.

Ju färre människor som äter animalisk kost, desto mindre efterfrågan på industriell djuruppfödning blir det. Därmed minskar risken för framtida pandemier, men veganer kan fortfarande smittas av sjukdomar som redan har fått spridning (till exempel coronaviruset).

Läs mer här.

Länk till svaret

Vad finns det för koppling mellan industriell djurhållning och pandemier?

När många djur hålls trångt i samma utrymme, frodas bakterier och virus. Den högintensiva industriella djuruppfödning, som krävs för dagens höga köttkonsumtion, har lett till att djuren hålls i stressande miljöer med hård belastning på klimat och miljö. Det leder till höga risker för spridning av bakterier och virus mellan djur och människa.

Enligt den senaste forskningen kommer mer än 60 procent av alla infektionssjukdomar från djur. Bland de nya infektionssjukdomarna, de som upptäckts de senaste tio åren, är siffran hela 75 procent. Ett exempel i mängden är coronaviruset covid-19, som ligger bakom pandemin år 2020.

Läs mer här.

Länk till svaret

Vad händer med alla djur om vi slutar äta kött, kommer inte massor av arter att dö ut?

De flesta djurarter vi håller för livsmedelsproduktion har vilda artfränder, exempelvis vildsvin. Så länge de finns kvar är det inte fråga om hotade arter, även om tamdjuren skulle minska i antal.

Djurens Rätt har ingen avsikt att verka för att domesticerade djur ska sluta finnas. Det vi säger är att djur borde ha rättigheter. De borde, precis som vi, ha rätt att leva och rätt att få förutsättningar att göra det så att de mår bra. En slags djurhållning som innebär att djurens behov och intressen verkligen tas hänsyn till och inte kompromissas med, vilket också skulle betyda att de har rätt till sina liv, kan vara gynnsam för både djur och människor.

Om fler och fler väljer veganskt kommer efterfrågan på produkter som kommer från djur minska successivt. Om köttet från djurens kroppar, deras mjölk eller ägg inte genererar intäkter som de gör idag, är det samhället, vi tillsammans, som får betala för att vi ska få de fördelar som finns med att leva i samspel med djur. Redan idag är stora delar av djurhållningen inom lantbruket subventionerad av samhället på olika sätt.

Precis hur en sådan framtid kan se ut, det vet varken vi eller någon annan. Att människor ofta mår bra av att få leva i närheten av djur det vet vi. Liksom att djuren kan utföra så kallade samhällsnyttiga tjänster, som att beta artrika marker och därmed bidra till en biologisk mångfald. Djuren kan också få fördelar av att leva med människor. Exempelvis i form av en respektfull och ömsesidig kontakt med människor, skydd, en för dem bra levnadsmiljö som möjliggör utlopp för naturligt beteende, tillräckligt med bra mat och rent vatten och veterinärvård vid behov. Men har vi djur i vår vård kommer det också uppstå intressekonflikter när det gäller rörelsefrihet och fortplantning, och interaktioner mellan rov- och bytesdjur.

Många domesticerade djur är helt beroende av människor. Ett exempel är får, som har avlats till att ha en så kraftig pälsväxt att de inte klarar sig utan att bli klippta. I en djurvänlig framtid finns det åtminstone två alternativ vad gäller fårens päls: antingen fortsätter vi klippa alla domesticerade får minst en gång per år, eller så förhindrar vi deras fortplantning så att inga fler får som inte klarar sig utan klippning föds. Båda alternativen innebär ett visst mått av tvång och maktutövande, även om det är för djurens bästa i längden.

Det är inte möjligt, och knappast önskvärt, för människor att helt isolera sig från alla andra djur. Vi påverkar andra djur direkt och indirekt nästan vad vi än gör, och många djur söker upp människor för att det är gynnsamt för dem att leva nära oss. Vi måste alltså hitta sätt att interagera med andra djur utan att skada dem.

Länk till svaret