Hoppa till huvudinnehåll

Transporter och slakt av hästar

Denna text är ett utdrag från rapporten "Älskade hästar - en granskning av hästvärlden", utgiven av Djurens Rätt 2009. Läs hela rapporten här.

Att lastas på och stängas in i en djurtransport är en jobbig upplevelse för många hästar. Hästar är anpassade för att leva på stora öppna ytor, och de flesta hästar har en medfödd skräck för att stängas in på små ytor utan sikt (1). Transporter kan medföra höga ljud, vibrationer, avgaslukt och balansproblem för hästen. Detta gör att transporter kan vara en stressande upplevelse för många hästar, oavsett hur länge transporten varar eller vad den har för syfte. Om slutmålet för transporten är ett slakteri innebär det fortsatt stress i form av blandning med främmande hästar i en främmande miljö, blodlukt, höga ljudnivåer, hårdhänt hantering och fixering innan slakt.

Olika regler för slakt- och livdjurstransport

Det finns olika regler när det gäller transporter av hästar beroende på vad transporten har för syfte. Medan djur, även hästar, som ska till slakt får transporteras högst åtta timmar enligt svensk lag (2), får övriga hästar transporteras upp till 24 timmar i sträck. De ska ges vatten och, "om nödvändigt", foder minst var åttonde timme.

För dessa hästar är regelverket betydligt svagare än för slakthästar, både i Sverige och hela EU. Det saknas helt regler för transporttider med mera för hästar som är registrerade med hästpass, vilket alla svenska hästar numera måste vara.

Det beror på att man utgår ifrån att dessa hästar kommer behandlas väl, då de i regel ska användas i tävling eller avel. Men så behöver inte alls vara fallet. Hästar som används för tävlingar av olika slag tvingas ofta ut på många och långa transporter, och de riktigt "framgångsrika" individerna tillbringar ofta en stor del av sina liv på transportfordon och i tillfälliga stall i Sverige och andra länder. Hästar som tävlar på internationell nivå skickas dessutom på långa flygresor.

Hästar kan vila och till och med sova korta stunder medan de står. Men på ett skakigt transportfordon har de ingen möjlighet att få den vilan (3). Enligt EU:s expertråd i djurvälfärdsfrågor ska hästar få en paus minst var åttonde timme i minst sex timmar, då de får foder, vatten och möjlighet att vila. Denna viloperiod ska helst inträffa på natten. Rådet anser även att hästar ska ha ständig tillgång till hö under transport (3). Inget av detta är krav i vare sig svensk eller europeisk lagstiftning.

Slakttransporter genom Europa

Djur som ska till slakt får enligt svensk lag inte transporteras mer än åtta timmar (2). Men så fort de svenska gränserna passerats så gäller istället EU:s bestämmelser (4). Då får hästar som ska till slakt transporteras 24 timmar i sträck, med utfodring och vattning var åttonde timme. Efter en paus på 24 timmar får transporten återupptas, och detta kan upprepas hur många gånger som helst.

Lagen och verkligheten stämmer heller inte alltid överens. I praktiken är det svårt att veta hur reglerna efterlevs, eftersom kontrollen av transporter är mycket bristfällig, och de som ska utföra kontrollerna ofta saknar nödvändig kunskap (5). Det finns få studier på hästars hälsa och välfärd i samband med långväga slakttransporter, en anledning till detta är att det är svårt för forskare att få tillträde till slakterier och transporter (6). Nyligen gjordes dock en omfattande studie av hästar på långväga slakttransporter inom EU. Studien visade att hälften av hästarna som transporterats var skadade, och 38 procent var i så dåligt skick att de inte borde ha transporterats överhuvudtaget. Studien visade även att det var vanligt att hästarna saknade både mat och vatten. Många av hästarna hade redan transporterats 3–4 dagar innan de nådde EU:s gräns (7).

Olaglig hästslakt i Sverige

En häst får enligt svensk lag dödas på ett av följande sätt: med injektion av en överdos narkosmedel eller genom att först bedövas genom att skjutas med bultpistol eller kulvapen i huvudet, för att sedan avblodas genom att halspulsådern skärs av (8). Vid slakt för konsumtion är det senare metoden som används. Alla djur som är avsedda som mat för människor måste dessutom besiktigas av veterinär i samband med slakt.

Den svenska slakten av hästar har halverats mellan år 2000 och 2009. Samtidigt har antalet avlivningar dubblerats (9). Men mellan 2007 och 2008 ökade slakten igen med 13 procent, från 3 000 till 3 440 djur (10). Denna ökning beror till största delen på att ett slakteri fördubblat sin verksamhet under 2008. Detta är Sveriges största hästslakteri, Knorrevångens Slakt AB i skånska Glimåkra. Under 2009 har flera missförhållanden uppdagats på detta slakteri. Slakteriets ägare har tagit över gamla och skadade hästar och sagt till de tidigare ägarna att djuren ska tas väl om hand under resten av deras liv. Istället har de gått direkt till slakt. På slakteriet har också omärkta och obesiktigade hästar och andra djur dödats för att säljas som livsmedel i Sverige och utomlands, i strid mot djurskydds- och livsmedelslagstiftningen. Slakteriets ägare har anmälts flera gånger för att han haft vanvårdade djur i olagliga stall (11).

Även på andra håll har olaglig hästslakt avslöjats. Vid en oanmäld inspektion på styckningsanläggningen Ore kött i Rättvik den 5 mars 2009 uppdagades att hästar slaktades på platsen, trots att anläggningen inte är godkänd för slakt utan bara för styckning. Hästkött har också sålts trots att djuren inte besiktigats av veterinär vare sig före eller efter slakt (12). Bara ett par månader senare polisanmäldes även ett mindre slakteri i Ångermanland för att ha slaktat obesiktigade hästar (13).

Tio tusen hästar försvinner varje år

I Sverige äter vi lite hästkött jämfört med kött från andra djurslag, samtidigt som vi är ett land med många hästar. Det leder till ett överskott av hästar som det ofta är lönsamt att skicka utomlands för slakt. En häst kan inbringa omkring 7 000 kr om den säljs till länder som Italien och Belgien, medan den i Sverige kan ge runt 2 000 kr på slakteri och kostar 3–4 000 kr att avliva och skicka till destruktion (9, 14, 15). Man räknar med att svenska hästar i genomsnitt får leva i 15 år. I så fall innebär det att omkring 20 000 hästar slaktas eller avlivas varje år (16). De hästar som redovisas i svensk slakt, destruktion och laglig nergrävning uppgår tillsammans till ca 10 000.

Ingen vet egentligen vart de andra 10 000 hästarna tar vägen, men mycket tyder på att många hästar skickas utomlands för slakt. Den svenska statliga djurtransportutredningen från 2003 skriver: "Från Danmark sänds hästar till slakterier till såväl Belgien som Italien. Det finns ett etablerat samarbete mellan danska och svenska hästhandlare och det är väl känt att danska hästhandlare köper slakthästar för slakt i Sverige." (16). Jordbruksverket har inte fått in en enda färdjournal för utlandstransport av slakthästar sedan 2007, men det betyder knappast att inga hästar skickas utomlands för slakt (17).

Vanliga frågor

Vad händer med alla djur om vi slutar äta kött, kommer inte massor av arter att dö ut?

De flesta djurarter vi håller för livsmedelsproduktion har vilda artfränder, exempelvis vildsvin. Så länge de finns kvar är det inte fråga om hotade arter, även om tamdjuren skulle minska i antal.

Djurens Rätt har ingen avsikt att domesticerade djur ska sluta finnas. Det vi säger är att alla andra djur precis som vi har rättigheter. De har, precis som vi, rätt att leva och att få förutsättningar att göra det så att de mår bra.

Om fler och fler väljer veganskt kommer efterfrågan på produkter som kommer från djur minska successivt. Om köttet från djurens kroppar, deras mjölk eller ägg inte genrerar intäkter som de gör idag, är det samhället, vi tillsammans, som får betala för att vi ska få de fördelar som finns med att leva i samspel med djur. Redan idag är stora delar av djurhållningen inom lantbruket subventionerad av samhället på olika sätt.

Precis hur en sådan framtid ser ut, det vet varken vi eller någon annan. Djur kan få fördelar av att leva med människor i form av skydd, tillräckligt med mat och rent vatten och veterinärvård vid behov. Men har vi djur i vår vård kommer det också uppstå intressekonflikter när det gäller rörelsefrihet och fortplantning, och interaktioner mellan rov- och bytesdjur.

Många domesticerade djur är helt beroende av människor. Ett exempel är får, som har avlats till att ha en så kraftig pälsväxt att de inte klarar sig utan att bli klippta. I en djurvänlig framtid finns det åtminstone två alternativ: antingen fortsätter vi klippa alla domesticerade får minst en gång per år, eller så förhindrar vi deras fortplantning så att inga fler får som inte klarar sig utan klippning föds. Båda alternativen innebär ett visst mått av tvång och maktutövande, även om det är för djurens bästa i längden.

Det är inte möjligt, och knappast önskvärt, för människor att helt isolera sig från alla andra djur. Vi påverkar andra djur direkt och indirekt nästan vad vi än gör, och många djur söker upp människor för att det är gynnsamt för dem att leva nära oss. Vi måste alltså hitta sätt att interagera med andra djur utan att skada dem.

Länk till svaret

Hur går det med det öppna landskapet om alla blir veganer?

Det finns ingenting som säger att vare sig öppna gräsmarker eller betande djur måste försvinna bara för att alla blir veganer. Många marker hålls redan idag öppna av till exempel hästar, som inte är tänkta som livsmedel. Det går förstås också bra att ha andra djur som håller undan igenväxningen, utan att för den skull döda dem.

En stor anledning till att det öppna landskapet ses som värt att bevara, är att det anses vackert. En annan anledning är att vissa arter av djur och växter bara trivs på gräsmarker.1 Bete och odling av vinterfoder till djur har skapat en särskild landskapstyp, till stor del bestående av arter som flyttat in från sydligare breddgrader, och sedan några årtusenden har det blivit en del av det som vi betraktar som svensk natur.2 Större öppna gräsmarker är egentligen ett ”onaturligt” tillstånd här i Sverige, i betydelsen att det är nästan helt orsakat av mänskliga aktiviteter: skogsskövling följt av odling och hållning av domesticerade djur.2, 3

Det är värt att reflektera över om och varför igenväxning av öppna landskap är ett problem. En aspekt är att buskar och träd som tar tillbaka lite av all den mark vi människor lagt beslag på binder mer kol än våra odlingar, något som kan bidra till att minska klimathotet.

Om vi vill så är det fullt möjligt att hålla landskapet öppet utan betande djur. Vi kan gemensamt betala för att klippa hagmarkerna med slåttermaskiner, precis som vi idag gemensamt betalar för klippta gräsmattor i städernas parker. Biogas- och gödselproduktion med gräs som grund kan också leda till en landskapsskötsel med stora öppna gräsmarker. Viktigt att betänka är att idag finansieras hållning av betande djur till stor del av olika typer av stöd, och djurproduktion med bete har sedan lång tid tillbaka inte varit ekonomiskt lönsamt i sig självt.4

Källor:

1. Naturvårdsverket (2012) Sammanställd information om ekosystemtjänster i Sverige. Rapport.
2. Ekstam, U., Aronsson, M., Forshed, N. (1988) Ängar. LT förlag/Naturvårdsverket.
3. Hjort, I. (2003) Ekologi för miljöns skull. Liber
4. Kumm, K-I (2014) Satsning krävs för att behålla betesmarker. SvD Brännpunkt. http://www.svd.se/satsning-kravs-for-att-behalla-betesmarker_8971628

Läs mer:

JTI (2006) Rötrest från biogasanläggningar – användning i lantbruket. JTI informerar, nr 115.

Jordbruksverket (2006) Gårdsbaserad biogasproduktion – en möjlighet för det ekologiska lantbruket. Råd i praktiken. Jordbruksinformation 1–2006.

Lantbrukets affärstidning, ATL (2005) Sök stöd för naturbetesmark. Ledare, publicerad 2005-04-26.

Världsnaturfonden WWF (2012) Naturbetesmarker - en resurs som måste användas.

Jordbruksverket (2014). EAA - Ekonomisk kalkyl för jordbrukssektorn 2003-2014. JO 45 SM 1502.

 

Länk till svaret

Vad ska vi gödsla jorden med om all animalieproduktion upphör?

Att all animalieproduktion upphör – och därmed gödselproduktionen – är givetvis ingenting som sker över en natt utan skulle vara en gradvis omställning, där uppfödningen av djur minskar i takt med efterfrågan.

Det går utmärkt att odla vegetabilier utan att använda gödsel från lantbruksdjur. Inget av de näringsämnen som krävs för att få bördig jord har animaliskt ursprung utan kommer från början från vegetabilier.

Att ge foder till djur och sedan använda deras avföring som växtgödning är ett slöseri med energi och gödningsämnen. Djuren tar upp en stor del av näringen i fodret, och tillverkar ingen ny näring - avföringen har därför lägre innehåll av växtnäringsämnena kväve, fosfor och kalium än det som djuren äter. Processandet i mag-tarmsystemet leder till att vissa näringsämnen blir mer lättupptagliga, men den processen kan åstadkommas på andra sätt, utan samma förlust av energi och näring. Sådant som utfodras till djuren kan, tillsammans med matavfall, halm, rester från skogsindustrin med mera, komposteras eller rötas i rötkammare istället. Rötning ger både miljövänlig energi i form av biogas och en rötrest som är utmärkt gödsel. 1, 2 Nästan all näring som fanns i det som lades in i rötkammaren finns kvar efter rötning och biogasproduktion.3

Ett annat djurfritt sätt att gödsla är att odla växter som sedan plöjs ner direkt i åkern, så kallad gröngödsling. Det är något mindre effektivt än rötning.1 Vid både gröngödsling och rötning är det viktigt att använda så kallade kvävefixerande växter, som klöver och baljväxter, för att tillföra kväve till jorden.4 Vi skulle behöva använda en hel del åkermark för att odla dessa växter enbart för gödning i ett djurfritt lantbruk, men inte mer areal än som idag används för djurfoder. Det skulle också bevara en del av de omtyckta öppna landskapen.

Förutom dessa ekologiska gödselalternativ finns förstås konstgödsel, som idag är mycket vanligt i det konventionella lantbruket. Det är svårt att säga om och i så fall i vilken utsträckning konstgödsel kan användas i ett hållbart jordbruk.

Även ”människogödsel”, det vill säga rester från reningsverken, används för gödning, men i dagsläget anses det inte säkert för åkrar där livsmedel odlas utan används för att göda exempelvis energiskog.3 Även gödseln från djur kan innehålla smittämnen och rester av mediciner som antibiotika som kan överföras till det som odlas.

Källor:

1. Jordbruksverket (2006) Gårdsbaserad biogasproduktion – en möjlighet för det ekologiska lantbruket. Råd i praktiken. Jordbruksinformation 1–2006.
2. Salomon, E & Wivstad, M (2013) Rötrest från biogasanläggningar – återföring av växtnäring i ekologisk produktion. SLU, EPOK – Centrum för ekologisk produktion och konsumtion
3. Bioenergiportalen, hemsida: http://www.bioenergiportalen.se/?p=1462&m=997
4. Annell, M (2004) Kan Sverige försörja hela sin befolkning på ekologiskt odlad vegankost?
Examensarbeten inom Trädgårdsingenjörsprogrammet 2004:18

Läs mer:

JTI (2006) Rötrest från biogasanläggningar – användning i lantbruket. JTI informerar, nr 115.
 

Länk till svaret

Har du fått nog av trånga hönsburar, långa djurtransporter och plågsamma djurförsök?

Bli medlem