Enligt Animal Protection Index, som jämför 50 länder runt om i världen, får Sverige inte bäst betyg.1 I rankingen dras betyget ner bland annat för att vi fortfarande har minkfarmning i landet, något som många andra länder redan förbjudit eller avvecklat genom striktare regler.
1. World Animal Protection. Animal Protection Index - Sweden
En avveckling ska givetvis ske ansvarsfullt. När en avveckling av pälsdjursfarmning sker i ett land görs det normalt under en utfasningsperiod och i vissa fall med ekonomisk ersättning ju snabbare de avvecklar. En avveckling av farmerna ska ske med hänsyn till det mindre antal personer som i dag livnär sig på någon av de få minkfarmer som ännu finns kvar i Sverige, färre än 80 personer. Mot bakgrund av internationella erfarenheter vet vi med säkerhet att en omställning kan ske utan att riskera arbetstillfällen. Det finns möjlighet för de som jobbar med pälsdjursuppfödning idag att söka mer etiska jobb och stöd kan ges från politiskt håll för vidareutbildning.
Antalet företag med pälsproduktion är en liten bråkdel av Sveriges lantbruksföretag samt exporterar varor för mindre värde än det som gödsel exporteras för.
Nej, tvärtom faktiskt. Från det att minken föds tills dess att kappan slängs är pälsindustrin något som är dåligt för miljön.(1)
1. Minkfarmerna förorenar
En rapport från länsstyrelsen i Blekinge tar upp att det är troligt att minkbranschen har bidragit till många förorenade områden med höga risker för både människor och miljö.(2)
2. Päls är energikrävande
Redan 1979 visade en studie att päls är upp till 15 gånger mer energikrävande än fuskpäls.(3) Liknande slutsatser om pälsens energiförbrukning finns även i rapporter från 2013 och 2021.(4, 5)
3. Päls behandlas kraftigt med kemikalier
För att förhindra djurens skinn från att ruttna så behandlas päls kraftigt med kemikalier. Pälsplagg har visat sig innehålla farliga och cancerframkallande kemikalier, hormonstörande ämnen och allergener.(5, 6)
4. Andra material är mer miljövänliga
Det är uppenbart att päls är det minst föredragna materialet med hänsyn till miljön. Effekterna av produktion av minkpäls jämfördes med textilier på 18 olika miljöområden som klimatpåverkan, övergödning och giftiga utsläpp. För 17 av de 18 frågorna, var päls avsevärt mer skadligt än andra typer av material. Effekterna på klimatpåverkan är inte bara hög i jämförelse med textilier, överlag är det inte många råvaror som får så höga siffror per producerat kilogram som päls.(7)
En jämförelse mellan minkpäls och fuskpäls visade att en minkpäls har större inverkan på den totala miljön än för fem fuskpälsar tillsammans.(4)
Jordbruksverket införde 2013 nya regler om miljöberikning för minkar där det står att "minkar ska ha tillgång till olika föremål som stimulerar djuren till lek, tuggning, utforskning och fysisk aktivitet".(1) Med "föremål" menas "rör, bollar, grenar, springhjul, vattenbad eller liknande". Vattenbad anses här alltså vara av samma vikt som leksaker – men i praktiken har det här lett till att minkarna fått en pinne, plastmugg eller en golfboll i buren. Detta beror på att det är mer kostsamt att installera och sköta ett vattenbad än att lägga in en boll i buren.
Det finns dock inget vetenskapligt stöd för att minkar skulle få sitt naturliga beteende tillgodosett av att leka med pinnar eller bollar.(2) Forskning har i stället visat att minkar som får välja mellan olika typer av berikning är beredda att jobba hårt för att få tillgång till vattenbad.(3) Detta är också den berikning som många gånger har bäst effekt på beteendestörningar. Läs mer om simvatten för minkar här.
Värt att notera är att berikningarna är krav från Jordbruksverket. Trots det visar Länsstyrelsernas inspektioner, under de senaste åren, att flera minkfarmer uppvisar brister gällande burstorlekar, föremål och skötsel. Minkfarmerna har en historia av att inte klara av att följa djurskyddslagstiftningen.(4)
Minkfarmning har funnits i Sverige sedan slutet av 1920-talet. Det är alltså en relativt ny industri för sentida lyxprodukter, jämfört med andra utnyttjande av djur.
Pälsdjursfarmning importerades till Norden från Nordamerika och från början hölls djuren i större inhägnader där de kunde gräva i marken. Senare började trägolv användas för att sedan övergå till gallerburar, likt de som används idag.(1)
De "moderniserade" bursystemen har varit kontroversiella, till och med bland farmarna själva. I gamla tidningar från den finska pälsindustrin skriver de om burar som är flera gånger större än de som används idag. De benämndes då som "väldigt små".(2)
Industrin har valt det mest ekonomiskt lönsamma systemet där flest antal djur kan födas upp till minsta möjliga kostnad. Att påstå att ständiga förbättringar gjorts är därför tämligen missvisande.
De övergripande, men få, förbättringar som har gjorts har initierats på grund av påtryckningar från djurrättsorganisationer och privatpersoner, samt av myndigheter, och inte av näringen själva.
"Minken har bara hållits i fångenskap i knappt 100 år. Domesticeringen har därmed bara inletts. Även om man skulle avla minkar i hundratals generationer skulle de aldrig bli anpassade till burarna, så lätt kan man inte göra om det grundläggande naturliga beteendet."
- Per Jensen, professor i etologi
Även om vi kan klassa minkar som domesticerade betyder det inte att vi kan behandla dem hur som helst. Till exempel tillåter vi inte att människor stänger in katter i små gallerburar, trots att de domesticerats under längre tid och också är aktiva rovdjur.
Minkbranschen använder ett begrepp som de kallar "gårdsmink". De påstår att dessa djur saknar andra minkars behov av simvatten och jaktbeteende. Minkar har avlats för att vara så lite aktiva som möjligt för att passa burmiljön(1), men det innebär inte att de mår bra av att bo i burar. Snarare tvärtom är de minkar som rör sig minst de som far mest illa av stressen att inte kunna bete sig naturligt.(2) När domesticerade minkar får bo i hägn med vatten utför de simbeteenden och andra beteenden som de vilda minkarna utför.(3)
Det bör noteras att någon sådan art eller underart till mink som "gårdsmink" inte finns. Ordet "gårdsmink" är helt enkelt påhittat av branschen själv, utan vetenskaplig grund.
Att djur kan föröka sig behöver inte betyda att de mår bra. Minkar i fångenskap har avlats för att kunna få många ungar trots att de lever i burmiljön. Djur kan må så pass fysiskt bra att de kan producera avkomma utan att må bra psykiskt.
För att honorna ska bli mer fertila, och produktiva, brukar minkfarmer använda en metod som kallas "flushing". Då får honorna så lite mat att de nästan svälter innan de sedan får fri tillgång på mat, för att stimulera äggproduktionen och fertiliteten.(1) Att svälta djur är annars förbjudet i Sverige.
Trots det finns också problem med reproduktion på minkfarmer. Dödlighet bland minkvalpar under deras första levnadsdagar var i en studie upp till 38 %.(2) Det beror bland annat på kannibalism, att mamman äter sina egna ungar på grund av stress. Under 2022 har reproduktionen varit extra dålig, med hög ungdödlighet, i Sverige.
Källor
Att titta på pälsen är inget bra sätt att avgöra ifall en mink mår bra eller inte eftersom minkar är avlade för att få en fin päls trots att de lever i en stimulansfattig miljö. Det kan synas på pälsen ifall de är sjuka eller har näringsbrist, men beteendestörningar, ångest, stress eller frustration har inte nödvändigtvis någon effekt på pälsen(1).
Djurens Rätt har sammanställt protokollen från de inspektioner som Länsstyrelserna i landet gjort på minkfarmer i Sverige under de senaste åren och funnit flertalet brister. Dessutom garanterar tyvärr inte felfria kontroller att djuren mår bra, det visar bara att den lagstiftning som finns följs. En lagstiftning som fortfarande ger farmarna möjlighet att hålla aktiva rovdjur i små gallerburar.
Läs sammanställningarna från 2018, 2019 och 2020.
När det gäller kontrollen av beteendestörningar är inte Länsstyrelsens inspektioner tillräckliga. De kan omöjligt studera tusentals minkars beteenden under ett par timmars besök på en minkfarm. För att upptäcka stereotypa beteenden och andra problem som visar på brister i minkarnas psykiska välmående krävs mer tid.
Pälsindustrin hänvisar ofta till sina egna kontrollprogram, men dessa är utformade av branschen själva och inspektionerna de innefattar är inte oberoende kontroller. Dess resultat och metodmaterial är inte heller öppna för allmänheten att granska. Läs mer i Djurens Rätts rapport.
Djurens Rätt är Sveriges största djurrätts- och djurskyddsorganisation med omkring 50 000 medlemmar. Vi har inget vinstintresse i detta arbete, utan arbetar för ett samhälle där djur respekteras som individer med rätt till sina egna liv.
Nästan 8 av 10 svenskar tycker inte att det är okej att föda upp djur i bur för deras päls. Det är dessa många röster vi företräder när vi arbetar emot pälsdjursfarmningen i Sverige.
Djurens Rätt granskas av Giva Sverige (tidigare Frivilligorganisationernas Insamlingsråd, FRII) för att våra givare ska veta att deras gåvor går till rätt syfte. Djurens Rätt har uppfyllt samtliga kategorier i Giva Sveriges kvalitetskod under tidigare granskningar.
I vår faktabas anges alltid källor tydligt i slutet av artiklarna och vi delar alltid med oss av råmaterial från opinionsundersökningar och liknande. Djurens Rätt har anställda med gedigen universitetsutbildning inom bland annat statsvetenskap, biologi, etologi och djurskydd.
Undersökningar har visat att de djurskyddsproblem som finns i Kina liknar de problem som finns i andra länder med pälsproduktion, så som i Sverige.(1) Genom jämförelser av lagstiftning rörande pälsdjursfarmning i Danmark, Norge och Kina har det visats att de största skillnaderna handlar om mängden kontroll och vilken typ av regelverk det är.(2) Det går inte att hålla djuren på så mycket värre sätt om de ska överleva och ha en fin päls.
Den europeiska pälsindustrin har genom sin marknadsföring av päls och pälsproduktion bidragit till att pälsdjursfarmningen i Kina har växt.(3) Eftersom efterfrågan därmed har flyttats dit borde de själva ta ansvar för att se till att skötseln går i linje med det de marknadsfört, istället för att säga att produktionen måste finnas kvar här.
På samma sätt bör inte vapen tillverkas i länder där ingen efterfrågan finns bara för att det eventuellt görs på bättre sätt där.
Det finns redan lagstiftning att det inte är möjligt att föda upp rävar och chinchillor för päls i Sverige, det är bara minkarna kvar.
Trenden går åt ett annat håll än att farmerna flyttar till andra länder med sämre djurskydd. Förbud mot pälsdjursfarmning har redan införts i exempelvis Storbritannien och Österrike, samt är på väg att förbjudas i bland annat Italien och Norge. Dessutom har Schweiz och Tyskland så pass strikt lagstiftning att det inte finns någon pälsdjursfarmning längre då det inte är lönsamt. Det är snart en majoritet av länder i EU med restriktioner eller förbud mot pälsdjursuppfödning.(1)
Om Sverige också inför förbud mot pälsdjursfarmning kommer det snarare få andra länder att se upp till oss och följa efter. Polen som är en av de större pälsproducenterna vill inte ha rester från länder som infört förbud, och funderar själva på förbud.(2)
Om det svenska folket tycker att pälsdjursfarmning är oetiskt bör det inte finnas kvar här. Minkarna sköts inte bättre i Sverige jämfört med andra länder.
Källor
Har du fått nog av trånga hönsburar, långa djurtransporter och plågsamma djurförsök?