Hoppa till huvudinnehåll

Medvetande och upplevelseförmåga

Har andra djur än människor ett medvetande? Det är en nästintill omöjlig fråga att vetenskapligt bevisa, inte bara för att medvetandet bara är tillgängligt för den som har det, utan också för att det inte finns någon enighet om vad ett medvetande egentligen är.

I en vanlig betydelse är medvetande detsamma som upplevelseförmåga, även kallat fenomenellt medvetande. Det kan kanske aldrig bevisas att någon har ett medvetande, men det är självklart för många människor, inklusive forskare och lagstiftare, att djur är medvetna. År 2012 kom "The Cambridge Declaration on Consiousness" där världens främsta medvetandeforskare slår fast att det inte krävs en människohjärna för att uppleva, och att djur är medvetna.  År 2009 kom EU:s Lissabonfördrag, som (motsägelsefullt) säger att när djur av alla arter utnyttjas ska det ske med full hänsyn till att de är kännande varelser.

Utöver den svåra frågan om upplevelseförmåga finns flera andra aspekter av medvetande som det forskas kring: självmedvetande och mentalisering bland annat. 

Vilka djur är medvetna?

Såvitt forskningen känner till krävs ett nervsystem för upplevelser. Växter, svampar, bakterier och encelliga djur saknar nervsystem, liksom ett fåtal grupper av flercelliga djur: tvättsvampar, placozoer och mesozoer. Kammaneter och nässeldjur (som maneter och koraller) har nerver men saknar centralt nervsystem.  Musslor och ostron har också ett mycket enkelt nervsystem och saknar något som liknar en hjärna. Det är därför inte troligt att de har ett medvetande. För alla andra arter, bland annat maskar, insekter och kräftdjur, är det troligt att de har upplevelseförmåga (1). När det gäller ryggradsdjur, som fiskar, fåglar och däggdjur, finns en utbredd enighet bland forskare om att de är medvetna.

Självmedvetande – att förstå att du finns

Självmedvetande innebär att vara medveten om sig själv som en självständig varelse. Det finns en standardiserad metod för att undersöka detta, som kallas spegeltestet. Det går ut på att sätta en färgprick i ansiktet på den som ska undersökas och sedan låta djuret se sig själv i en spegel. Om hen undersöker pricken i sitt eget ansikte, snarare än i spegeln, ses det som ett tecken på en förståelse för att det är hen själv som avspeglas. Människobarn brukar förstå detta när de är runt två och ett halvt år gamla. Listan på djur som blivit ”godkända” i spegeltestet börjar bli lång: rhesusapor, skator, bonoboer, elefanter, schimpanser, gorillor, späckhuggare och delfiner (2, 3). Att inte klara testet är förstås inte ett bevis för att någon inte är självmedveten, eftersom det kan finnas många andra förklaringar till att inte undersöka pricken i sitt ansikte. En kritik av spegeltestet är att det är helt inriktat på syn, medan dofter är mycket viktigare för många djur. En studie har visat att åkersorkar kan känna igen sina egna doftmarkeringar (4). Kanske är det en luktmotsvarighet till spegeltestet. Det är intressant att tänka på motsatsen: om åkersorkarna testade människors förmåga att känna igen sin egen lukt, är risken stor att vi inte skulle godkännas.

I en artikel från 2015 hävdar ett par forskare att alla djur med nervsystem har en typ av självmedvetande (5). De fokuserar på djurets förmåga att relatera sin kropp till omgivningen, och att utifrån det välja till exempel vilken väg de ska ta. Inom robotteknologi är det en vanlig användning av ordet självmedvetande, och om samma definitioner skulle användas för robotar och djur skulle garanterat de flesta djur anses vara självmedvetna.

Mentalisering – att förstå att andra har ett medvetande

Sedan 70-talet har djurs förmåga att förstå att andra tänker, så kallad mentalisering eller "theory of mind", diskuterats flitigt. Vilka djur kan förstå att deras flockmedlemmar, konkurrenter eller djur av andra arter också ser, tror och vill saker? Det finns inget enkelt test som allmänt anses visa på denna förmåga hos djur, men en hel del ledtrådar kommer från observationer av vilda djur eller genom experiment.

Mentalisering gör att du kan förstå att andra ser saker ur ett annat perspektiv. Det är en rimlig förklaring, om än inte den enda möjliga, till att apor av olika arter ofta väljer att para sig bakom en sten eller en buske, så att inte en dominant hane upptäcker det och hindrar dem (6). Ett liknande, men mer avancerat beteende har observerats hos bläckfiskar av arten Sepia plangon, som kan ändra färg som en del av sin kommunikation. Hanar som är i färd med att uppvakta en hona, med hjälp av sina charmigaste uppvaktningsfärger, visar samtidigt ett färgmönster på andra sidan kroppen som gör att han ser ut som en hona – men bara om den sidan är vänd mot en rivaliserande hane (7). Ett annat exempel är när en schimpans, som i vanliga fall inte vågar ta mat i närheten av en viss individ, vågar göra det när det bara är hen själv som ser var maten finns. Om maten är gömd bakom en skärm som skymmer sikten för konkurrenten, eller om konkurrenten inte är närvarande när maten göms, vågar schimpanser ta mat som de i andra fall låter bli (8). Det här kan tyda på att dessa djur förstår vad andra ser och inte ser.

Att luras kan vara ett tecken på mentalisering, eftersom det bygger på att den som lurar och den lurade har olika kunskap. Medvetet lurendrejeri i stil med att ”ropa varg” är en möjlig förklaring när djur som kapucinerapor (9) och talgoxar (10) gör varningsläten utan att det finns någon fara i sikte. På så sätt kan de få artfränder att flytta sig från en matplats så att de själva får mer mat. Betyder det att de förstår vad andra kommer tänka om varningsropet? Det är mycket möjligt. 

Det verkar som att hundar kan förstå vad vi människor vet och inte vet. I ett experiment från 2014 fick hundar välja mellan fyra burkar där en innehöll godis. Två personer pekade på varsin burk, men bara en av dem hade tittat på när godiset gömdes. En majoritet av hundarna valde den personens burk. Detta gällde oavsett om den andra personen varit ute ur rummet eller bara hållit för ögonen eller tittat bort när godiset gömdes (11). I ett annat experiment fick en hund en tillsägelse om att inte äta godis som lades fram framför hen. Om sedan ljuset runt godiset släcktes var det många som tog det ändå, möjligen därför att de förstod att människan inte kunde se det (12).

Ett mycket starkt tecken på mentalisering finns hos den amerikanska kråkfågeln snårskrika, som gömmer mat inför vintern. Ibland stjäl de ur varandras matförråd, om de råkat se när maten göms. För att undvika stöld händer det att fåglarna kommer tillbaka och flyttar på matbitar om en annan fågel såg på när de gömdes – men bara om den som tittat är någon som de inte litar på, och bara om de själva är sådana som stjäl ibland (13, 14). Det verkar som att fåglarna förstår att andra kan vilja stjäla eftersom de själva ibland gör det, och därmed att de förstår att andra har egna viljor och intressen.

Det hittills kanske starkaste beviset på mentalisering hos andra än människor kom 2016 i en studie på korpar, som publicerades i tidskriften Nature. I denna visades att korpar kan förstå att andra korpar kan se genom ett litet hål i en vägg. Fanns det ett sådant hål betedde sig korparna som att någon kunde se dem när de gömde mat, trots att de inte såg någon annan fågel (15).

Källor

  1. Sherwin, C. M. (2001). Can invertebrates suffer? Or, how robust is argument-by-analogy? Animal Welfare, 10 (1), 103-118.
  2. Toda, K & Platt, M (2015). Animal Cognition: Monkeys Pass the Mirror Test. Current biology 25(2), R64–R66.
  3. Jones, R. C. (2013). Science, sentience, and animal welfare. Biology & Philosophy, 28(1), 1-30.
  4. Ferkin, M. H., Pierce, A. A., & Franklin, S. (2008). Self‐Discrimination in Meadow Voles, Microtus pennsylvanicus. Ethology, 114(9), 863-874.
  5. Hills, T. & Butterfill, S. (2015) From foraging to autonoetic consciousness: The primal self as a consequence of embodied prospective foraging. Current Zoology 61(2), 368–381.
  6. Whiten, A., & Byrne, R. W. (1988). Tactical deception in primates. Behavioral and Brain Sciences, 11(02), 233-244.
  7. Brown, C., Garwood, M. P., & Williamson, J. E. (2012). It pays to cheat: tactical deception in a cephalopod social signalling system. Biology letters, 8(5), 729-732.
  8. Hare, B., Call, J., & Tomasello, M. (2001). Do chimpanzees know what conspecifics know?. Animal Behaviour, 61, 139–151.
  9. Wheeler B. C (2009). Monkeys crying wolf? Tufted capuchin monkeys use anti-predator calls to usurp resources from conspecifics.Proceedings of the Royal Society of London B: Biological Sciences, 3013-3018.
  10. Møller A. (1988). False alarm calls as a means of resource usurpation in the great tit Parus major. Ethology 79, 25–30.
  11. Maginnity, M. E., & Grace, R. C. (2014). Visual perspective taking by dogs (Canis familiaris) in a Guesser-Knower task: evidence for a canine theory of mind? Animal Cognition, 17(6), 1375–1392.
  12. Kaminski, J., Pitsch, A., & Tomasello, M. (2013). Dogs steal in the dark. Animal cognition, 16(3), 385-394.
  13. Emery, N. J., & Clayton, N. S. (2001). Effects of experience and social context on prospective caching strategies by scrub jays. Nature, 414(6862), 443-446.
  14. Dally J.M, Emery N.J, Clayton N.S. Food-caching western scrub-jays keep track of who was watching when. Science 2006a;312:1662–1665.
  15. Bugnyar, T., Reber, S. A., & Buckner, C. (2016). Ravens attribute visual access to unseen competitors. Nature communications, 7. Finns online här

Har du fått nog av trånga hönsburar, långa djurtransporter och plågsamma djurförsök?

Bli medlem