Hoppa till huvudinnehåll

Skadeskjutningar

Skadskjutning innebär ett stort lidande för djuren. Bukskott leder till plågsam bukhinneinflammation, smärtan från sönderskjutna mjukdelar och ben är stor medan långsam blodförlust leder till svaghet och successivt nedsatt allmäntillstånd.

Vargar

Skadskjutningsfrekvensen vid de tre genomförda licensjakterna på varg var mycket omfattande. I genomsnitt träffade ca en tredjedel av skotten men hälften av dessa träffar var inte direkt dödande. Under 2010 års vargjakt konstaterade Statens Veterinärmedicinska Anstalt att det avlossades minst 84 skott mot de 28 dödade vargarna, varav 55 skott (65 %) träffat djuren och 54 skott inte hade träffat inom det område som normalt leder till en snabb död eller inte träffat alls (1).

Under 2011 års jakt avlossades totalt 53 skott mot de 19 vargar som dödades. Av dessa träffade 29-30 (55-57 %) skott djuren men endast 20 skott (38 %) träffade vitala delar på djuren, dvs skott som normalt leder till en snabb död (2).

Under 2015 års jakt avlossades 125 skott mot de 44 vargar som dödades. Av dessa träffade 83 skott (66 %) men endast 40 skott (32 %) träffade i vitala delar på djuren. Vital del definieras i denna rapport som det allmänt accepterade jaktetiska träffområdet där en kulträff normalt leder till en snabb död. Vital del avses här hjärta, lungor eller stora blodkärl i brösthålan, eller träff i bröstryggraden. Dessutom avlossades 13 så kallade fångskott, vilket är skott som avlossas på nära håll för att döda ett djur som fallit men inte dött.

Björnar

Även björnjakten leder till en hög andel skadskjutningar samt betydande risker att björnhonor med årsungar skjuts med ökad dödlighet bland övergivna ungar. Vid björnjakten 2010 var det totala antalet påskjutningar minst 35 stycken eller 12,5 procent, vilket är något fler än vid förra årets jakt med tio procent påskjutningar. I dessa siffror ingår alla påskjutningar, dvs. såväl eftersök och senare avlivning (där informationsunderlaget varit något osäkert), som konstaterat skadeskjutna icke återfunna björnar och bomskott (4).

Rävar

Englund (1979) konstaterade att 39 % av de rävar han undersökte var skadskjutna. Han undersökte endast kranier och extremitetsben med röntgen och skriver: "Endast en mycket liten del av rävarna har undersökts. Skulle jag ha haft tillgång till hela kropparna skulle bilden sett mycket värre ut". Englund skriver också: "Årsungarna utgör en stor del av populationen. Ingen av dessa har i början varit utsatt för jakt och kan knappast ha hunnit bli skadskjuten. Detta medför en bättre bild av jakten än vad siffrorna annars ger vid handen." (5). Det här utspelade sig före Eskil Erlandssons (C) tid som jordbruksminister 2010-14, då det blev tillåtet att jaga årsungar av räv genast de fötts.

Älgar

Det finns åtminstone en svensk undersökning (6, 7) av hur många skadskjutningar älgjakten i Sverige orsakar. Enligt studien, som genomfördes under älgjakten 1998, dog tre fjärdedelar av de påskjutna älgarna på skottplatsen. Fjorton procent påskjuts och måste eftersökas innan djuret säkert kan dödas. En procent återfinns aldrig efter att de blivit påskjutna, trots att skyttarna är säkra på att det inte rörde sig om bomskott. Då man årligen dödar runt 100 000 älgar innebär det att 14 000 skadskjuts och att 1 000 djur aldrig återfinns och får dö av eller leva med sina skador.  I studien drogs även slutsatsen att det är omöjligt att få ett nollresultat då det gäller skadskjutningar på grund av alla slumpmässiga faktorer vid skjutandet som jägaren inte kan påverka själv.

Fåglar

Enligt en dansk undersökning, som publicerades 2006, har runt en tredjedel av individerna av vissa fågelarter blyhagel i kroppen (8).

Jönsson m.fl. (9) skriver: "Av de gamla gässen hade 62 % hagel i sig och av de unga hade 28 % hagel i sig. Det högsta antalet i en gås var 12 hagel. De flesta hade 1-4 hagel. Då gässen uppnått 10 års ålder borde 96 % ha hagel i sig. Den vanligaste hagelstorleken var 4 mm. En teoretisk beräkning baserad på antagandet att 28 % av gässen får hagel i sig varje år (= den observerade siffran för unggäss) och den årliga dödligheten 23 % (enligt uppgift hos Tveit 1984) ger vid handen att 63 % av de gamla gässen ska ha hagel i sig. Siffran stämmer väl överens med det observerade värdet på 62 %. Det innebär att av 100 gäss som uppnår 10 års ålder har 96 % hagel i sig. "

Att man inte hittar äldre fåglar med fler än 12 hagel i sig kan troligen bero på att de inte klarar sig utan avlider.

I en annan undersökning (10) från USA konstateras att skadskjutningen är 16 % per skott om de avlossas på mindre än 32 meters håll och 33 % om de avlossas på längre än 32 meters håll. Med stålhagel är skadskjutningen än värre, 26 % respektive 41 %.

Dansk Ornitologisk förening har undersökt vitkindade gäss, som är totalt fredade i Europa (11). Att det inte är någon garanti för att undgå att bli beskjuten avslöjades av röntgenundersökningar av 212 vitkindade gäss som gjorts av forskare vid Århus Universitet, Nationalt Center for Miljø og Energi. Undersökningarna visar att 13 % av de vuxna vitkindade gässen flyger mer eller mindre försvagade omkring med hagel i kroppen efter att ha blivit påskjutna. Om talen kan överföras till det samlade beståndet av vitkindade gäss i vår del av världen skulle ca 96 000 vitkindade gäss flyga omkring med hagel i kroppen.

Källor

  1. Slutrapport från SVA:s undersökningar av de 28 vargar som fälldes under licensjakten 2010. Arne Söderberg, Erik Ågren & Carl Hård af Segerstad 2010-08-23.
  2. SVA:s undersökningar av vargar fällda under licensjakten 2011. SVA:s rapportserie 18  ISSN 1654-7098 2011-04-07. Arne Söderberg, Jessica Åsbrink, Erik Ågren, Henrik Uhlhorn och Carl Hård af Segerstad.
  3. Licensjakt på varg 2015. Preliminär rapport från SVA:s undersökningar av fällda vargar. Avdelningen för patologi och viltsjukdomar 2015-02-23.
  4. Björnjakten fortsätter öka på lösa grunder – och de redan många skadeskjutningarna blir fler. Andes Ekholm, Våra Rovdjur nr 4, 2010.
  5. Englund, J. 1979. Skelettskador hos räv. Svensk Jakt 1979/3: 160-163.
  6. von Essen H. och Ericsson, G. 1999. Älgjakt och skadskjutning under den första älgjaktsveckan 1998. Viltforum 2 1999.
  7. Ericsson, G. & von Essen, H. 2002. Moose shot at and not retrieved in Sweden. Proceedings of the 24th Int Congress of Game Biologists pp 55-63.
  8. Noer H. et al. (2006) Anskydning af vildt. Konklusioner på undersøgelser 1997-2005. Danmarks Miljøundersøgelser. 96 s. – Faglig rapport fra DMU nr. 569.
  9. Jönsson B., Karlsson J. and Svensson S. 1985. Bean Goose (Anser fabalis) wintering in Sweden. Viltrevy Swedish Wildlife Research nr 3 Vol 13.
  10. Herbert C. E., Wright V. L., Zwank P. J., Newsom J. D., Kasul R. L. 1984. Hunter performance using steel and lead loads for hunting ducks in coastal Louisiana. Journal of Wildlife Management 48(2): 388-398.
  11. Hver syvende fredede bramgås flyver omkring med hagl i kroppen. Dansk ornitologisk förening, 30 augusti 2012.

Har du fått nog av trånga hönsburar, långa djurtransporter och plågsamma djurförsök?

Bli medlem